En gång i tiden hade jag en dejt. Jag har förvisso haft fler, men just Honom som jag dejtade på midsommar 2003 är en historia i sig. Det här är dock en historia som dels handlar om varför jag tycker midsommar är överreklamerat, dels om varför rosa singel är dåligt.
Jag hade sedan en månad innan midsommar dejtat sagda kille som hade något av ett rykte om sig. Jag brydde mig inte så mycket om det, för man måste tillåta människor att börja på ny kula och jag har väl inte alltid varit så änglalik själv, men ett och annat offer måste få förlåtas en sökande människa. Folk snackar så mycket dock, och det har jag genom åren känt av tillräckligt för att bortse från än idag, när jag anser det befogat, dvs. innan jag fått bilden konfirmerad. (Men att söka efter konfirmaiton är inget jag brukat göra. Jag är kanske naiv på det sättet).
På den aktuella dagen tog vi tåget norrut sisådär sex mil, därefter buss nästan lika långt. Vi var mitt ute i ingenstans och nästa dag, efter den obligatoriska övernattningen, fanns det bara ett par bussar som skulle kunna ta oss hemåt. Som bäddat för drama, det borde jag insett redan där.
Väl framme fick jag träffa kärngänget från min dejts barndom. Det var ett gäng killar och tjejer som förvisso verkade riktigt trevliga, men som redan från början markerade ett visst avstånd. "De tycker jag är ung och brudig", tänkte jag.
Vi tjejer skickades ut att plocka blommor. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig för att nå acceptans, så jag höll mig till prat om blommor, väder och vind. Efter en stund började frågorna komma. Först försiktigt, sedan allt mer ifrågasättande och varnande: Hur länge hade vi varit tillsammans, hur träffades vi, var jag medveten om hans historia? De hade sällan träffat en tjej två gånger och verkade lite trötta på nyintroduktioner. Mina varningsklockor ringde. De verkade inte missunsamma, inte som om de ville hålla mig ute ur deras sfär, bara kallt ärliga.
Jag försökte så diplomatiskt som möjligt försvara min pojkväns allvarliga intentioner med mig för (jooodå, med mig är det allvar, även om det aldrig varit det med någon annan av hans flickvänner. Dessutom var det han som kallade mig flickvän. Själv tyckte jag det var för tidigt för att säga att det var den typen av förhållande vi hade).
Allt eftersom kvällen gick kände jag att jag "behövde" bekänna mina känslor för honom, bära eller brista. De skulle ut och jag övertygade mig själv om att de var äkta, att hans vänners ord inte hade något med det hela att göra. Så jag drog ur mig en lång harang, vilken jag avslutade med att jag förvisso insåg att vi kanske inte kände lika för varandra, men nu hade jag sagt mitt i alla fall.
Sen insåg jag att jag behövde luft och därefter är minnena splittrade. Jag minns att jag kände mig tvungen att ligga ner för att få världen att sluta snurra, bilden av rosa singel och tanken att det var märkligt att jag inte sett att den var det tidigare. Först dagen efteråt insåg jag att det var min uppkräkta, shirazindränkta potatissallad. Dejten fick mig på benen och in i en bil som tog oss till stället där vi skulle bo över. Jag hängde genom fönstret på bilen som en hund och kipade efter andan. Nästa morgon vaknade jag och kände mig döende. Tog en kall dusch för att få ut kräkresterna ur håret. Midsommardagen gjorde ont både i kroppen, huvudet och självkänslan. Jag insåg att jag hade skämt ut mig fullständigt utan att behöva fråga. Bad om ursäkt för min dumhet och erkände min skam. Min dejt var omhändertagande, men tyst. Vi fick skjuts till bussen, hann just med den och jag visste att det var sista gången jag träffade någon av människorna jag tillbringat det senaste dygnet med.
Han höll god min tills på söndagen, då han efter två dagars försäkran om att vad som hänt inte betydde något - att det inte var någon fara - förklarade att han inte ville fortsätta ses. Jag förstod, men grät. Skammen över hur jag betett mig och över dumpningen gick hand i hand. I en vecka var jag ett vrak, sedan klarnade bilden.
Jag var aldrig kär; jag hade bara sökt bekräftelse och detsamma hade gällt honom.
Ingen kraft i världen fanns mellan oss som skulle hållit oss samman.
En önskan om att ha träffat den rätte gör inte en person till det.
Och en fylla är aldrig vägen till någons hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar