Ingen pratar om konsekvenser

När Semlan föddes sprack jag lite och blev sydd. Det var ju inte skönt, men definitivt något som låter värre än vad det är. Sedan tog det tio dagar innan jag kunde sitta utan att det gjorde ont. Värst var att bajsa och jag kunde känna mig rädd för smärtan, men jag hade fått movicol med mig hem från sjukhuset och det hjälpte så att det blev bra igen. Önskar att någon hade visat hur man liggammade på sjukhuset, för det hade underlättat rejält under dessa dagar. Det tog lång tid att få rätt på, men var sen bästa sättet att kombinera mat & vila för tösen och mig. Hon åt tills hon var nöjd och somnade, och jag somnade också. Åtminstone tills lilla sirenen drog igång och signalerade att det var dags för sidbyte. Vila och mys på en gång :-) Sen kändes det som om allt skulle åka ut ur underlivet ganska länge efter förlossningen, men jag minns inte hur länge det varade. Det blev bättre av knipövningar iaf. Andra krämpor jag fick var ryggont iom att magmusklerna delar sig när man är gravid, men magen gick ihop fint av plankor, så det löste sig, även om det tog tid innan den såg ut någorlunda som förr. Handlederna tog mycket stryk av alla lyft och allt bärande också. Minns när jag inte fått sova på flera dagar, hade ont i underlivet, ryggen, handlederna och mina såriga bröst. Usch så hemskt det var och oj som jag grät! Ville INTE vara mamma då. Hellre bli eremit på Himalaya! Då tog min man Semlan all tid under ett par dagar, utom när hon var hungrig, så att jag fick lite vila. Och det onda gick över, så klart. Men det litade jag ju inte på de dagar när det var som värst. Det värsta med alla krämporna var ju att inte veta om de ens hade ett slut! Jag vet inte om man ska ha det så som jag hade det, men jag tänker nu att det knappast kan bli värre med barn nummer två. Och i så fall vet jag ju att alla krämpor går över. Samma dag som Semlan log på riktigt mot mig var varenda krämpa bortglömd, precis som alla gravidkrämpor försvann så snart hon låg på mitt bröst. Men jag tror man måste ha folk att prata med om det jobbiga tills det är över. Både vänner, BVC och sin BM. Så man inte sitter ensam och mår skit i kropp och själ, så att man inte orkar ta till sig och älska sin unge. Det är klurigt nog att vänja sig vid att den där lilla finns och att känslorna inte kommer på en gång är det ingen som berättar för en. Så då sitter man där med dåligt samvete för det också.