Oro, längtan

Jag kommer att tycka att jag var en bortskämd skit i augusti när det blir oktober. Sist kunde jag knappt gå på slutet pga foglossning och hade havandeskapsförgiftning. Nu har jag nästan inga känningar alls av foglossning och mest ont i magen pga mina onskefulla tarmar. Jag är minst lika orolig som sist den här graviditeten. Nu tänker jag att vi omöjligt kan ha samma tur att få en så fin och underbar unge till. Det som hjälpte för de onda tankarna sist var dels när jag pratade med min mamma om förlossningssmärtorna och hur jag såg hur min hon verkligen drömde sig bort till när hon själv födde, att det onda verkligen inte spelade någon roll för sen fick man barnet i famnen. Att "ok, det gör ont, men vem bryr sig". Så jag tänkte att kroppen säkert vet vad den ska göra och bestämde mig för att lita på den först, lyssna på barnmorskorna därefter och allra sist vad jag trodde var viktigt och hade skrivit i förlossningsplanen. Finaste och jag hade gått på föräldrautbildning och två saker satte sig hos oss båda där: Vi tyckte nämligen dels att "kan de andra dårarna vara betrodda med att skaffa barn, så kan vi" (ingen hybris där, inte *haha*) och dels så fick vi en tabell med oss hem med hur lång tid de olika faserna tar. Hela förlossningen kollade jag på klockan för att se hur lång tid det skulle ta tills vi hade vår skatt hos oss och det hjälpte för att stå ut. (Tillsammans med ohemula mängder lustgas och all möjlig annan smärtlindring, få erkännas). Nu försöker jag tänka på hur fantastiskt jag mådde efter förlossningen. Jag var hög på adrenalin, kände mig som värsta stålkvinnan - sjukt imponerad över vad min kropp åstadkommit och supersnygg. Och jag tänker på hur jag låg och tittade på lilla Semlan när hon låg i sin pappas famn och sov efteråt och kände mig som väldens mest lyckligt lottade i hela världen som hade dessa två underbara älsklingar i mitt liv. Jag VET att det kan bli strul med förlossningen. Jag VET att amningen kan vara ett helsike. Jag VET att sömn är något som jag med lite tur kommer att få uppleva om 2-3 år. Jag VET att jag kommer att tro att det lilla nya livet ska dö när som helst och oroa mig mest hela tiden. Allt det där är jobbiga saker, men jag vet också att jag har klarat det en gång och kan klara det igen. Speciellt som jag nu vet att det finns en ände på det förskräckliga och att det roliga och fantastiska med att ha barn bara blir bättre när de växer. Och jag vet hur jag kommer att tuppa mig över underverket som om ingen gjort det förr. Vi oroar oss för att vi älskar våra små liv innan vi ens träffat dem. För att vi är ansvarskännande människor, för att vi är programmerade till att ta hand om dem och för att vi längtat så infernaliskt länge efter dem. (Speciellt såhär på slutet, när allt annat börjar bli plågsamt) .