Efter två dagar med skumma sammandragningar och en i stort sett orörlig Semla, så ringde jag förlossningen ikväll. De rådde oss att komma in, vilket vi gjorde. Slemproppen har släppt lite, men det glömde jag nämna när jag ringde. Det är å andra sidan inte något avgörande tecken och spelar ingen större roll. Hur som helst hade jag hoppats på några lugnande ord och en kväll i soffan med Mad Men-maraton och godis, men istället blev det en biltur, fosterövervakning, massor med väntan och till slut ett ultraljud för att kontrollera barnet, moderkakan och fostervätskan.
Jag fick lära mig att det inte är alltid som man inser att det är barnet som rör sig. Det jag misstagit för sammandragningar och tarmrörelser har förmodligen varit Semlan som bara bökat lite annorlunda än vanligt. Det jag blev orolig för i toppar och dalar på hjärtslagskurvan var när barnet rörde sig, eller inte och när man tänker efter, så ökar ju ens egen puls när man rör sig, så varför skulle inte Semlans?
Jag hann med ett par noveller i min Sherlock Holmes bok, länsade dagrummets mariekexfat, spelade tre omgångar kasta gris med Älskling och vann två. Vi fick känna lite på om vårt sjukhus var rätt, prova två alternativa vägar i lugn och ro när vi skulle dit och därifrån och har numera nästan allt vi behöver inför skarpt läge på plats i bilen. Även om jag gärna hade sluppit oron mellan telefonsamtalet och att barnmorskan på sjukhuset sa att allt var bra, så är det på sitt sätt ganska skönt att ha kört en övningstur. Och som Älskling sa: Jag hoppas vi kan ta det så här lugnt när det väl gäller.
1 kommentar:
Det är läskigt med väntan, och varje känsla är en förhoppning om att nu så är det dags.
Måste ändå kännas skönt att ni åkte in och dubbelkollade att allt är bra med lillsemlan.
För mig kändes det som ett obehagligt pirr i livmodertappen, typ vid ett cellprov, då det satte igång.
Gällande fosterljuden så var Zs nere på 40 slag per minut då det blev akut. Allt mellan 120-160 ska vara normalt så vitt jag förstått. Förstår att du är orolig men 97% av förlossningarna i Sverige slutar utan urakuta snitt, och av de 3% som blir urakuta snitt så klarar sig merparten av mammor och barn ypperligt (även om det är en otäck upplevelse).
Du är en stark kvinna och du kommer att fixa din förlossning på bästa sätt utifrån just dina och semlans förutsättningar oavsett hur det än blir.
Skicka en kommentar