Vi ringde på på förlossningen och jag förklarade att jag hade ringt ett par timmar tidigare. En undersköterska visade oss in på rum nummer 10 och jag fick mätutrustningen för hjärtljud och sammandragningar påkopplad kring magen. Barnet mådde bra. Även om jag aldrig var orolig för att det inte skulle vara det, så var det ändå skönt att höra och kunna följa det lilla hjärtat.
Blodprov togs på mig och under tiden som de analyserades låg Älskling och jag och småpratade med varandra om lite allt möjligt, men mest om vad som skulle komma att ske. Skulle vi få åka hem, eller skulle vi bli föräldrar nu? Vi försökte vila lite mellan varven då personalen kom och tittade till oss. Efter ett par timmar fick vi besked om att mina smärtor och blodproven - som indikerade havandeskapsförgiftning - var anledning nog för att sätta igång förlossningen. Eftersom jag hade hört att igångsättning innebar utdragna och smärtsamma förlossningar var känslorna blandade: Jag hade ju redan ont, men på ett ickekonstruktivt sätt. Även om jag hellre bytte det mot ett konstruktivt ont, så ville jag inte ha ont i onödan och jag hade hoppats på att få uppleva en naturlig förlossning från början till slut.
Jag fick propess för att starta förlossningen, men den hjälpte inte. Den gav mig fruktansvärda värkar, men jag öppnade mig inte. Personalen plockade ut den och jag fick istället en vetekudde och TENS. Den senare var ljuvlig! Jag kunde själv kontrollera smärtlindringen och kände mig mycket mer avspänd.
Efter ett tag mådde jag finfint och fick ta ett bad. I rummet fanns levande ljus och det var hemtrevligt inrett. Älskling och jag satt och småpratade och jag hade inte alls ont någonstans för första gången på länge. Jag tror att vi båda kände oss väldigt harmoniska och förväntansfulla i det läget. En skön stund jag tänkt tillbaka på :-)
Efter en stund började badvattnet kallna och jag funderade på om det inte kunde finnas andra blivande mammor som längtade efter ett bad. Jag klev upp och vi gick tillbaka till vårt rum. Personalen kom in, TENSen kopplades på och de berättade att jag skulle få träffa en av de äldsta och bästa barnmorskorna de hade. Hon var expert på att känna på kvinnor som genomgått minikoniseringar, så som jag gjort. Eftersom jag hade upplevt insättningen av propessen som väldigt smärtsam lovade de mig lustgas till undersökningen och det visade sig behövas. Jag sög i mig så att alla röster försvann in i en dimma, blev avlägsna och burkiga. Ändå gjorde det djävulusiskt ont. Den gamla barnmorskan - min namne - var ljuvlig och skämtade om allt, så i slutändan var det - trots smärtan - en varm stund.
Efteråt berättade hon att hon gjort en hinnsvepning och föreslog att man kunde ta hål på hinnorna. Förlossningsläkaren bedömde dock situationen annorlunda, så fick jag en ny propess. Trots lustgas till insättningen var jag inte alls glad för detta. Precis som första gången fick jag väldigt ont och visste inte vad jag skulle göra av mig själv. Tror det var där någonstans jag bad om att bli avlivad...Jag fick petidin, men det gjorde mig bara yr och illamående. Jag kände mig intellektuellt fullt i form, men jag kunde inte kommunicera och personalen började tala över mitt huvud. Mycket obehagligt!
När petidinet började lätta fanns propess-smärtan fortfarande där och jag gick - tyvärr - med på att få sterila kvaddlar. Jag trodde inte jag kunde få mer ont, men det omöjliga gick. Jag trodde jag skulle svimma av, det flimmrade framför ögonen och jag blev som förlamad i kroppen av smärtan. Visst lättade all smärta efter en stund, men trettio minuter senare var den tillbaka med samma kraft. Jag hade inte vunnit någon vilotid från den, bara blivit en dålig erfarenhet (till) rikare.
I sagda smärttillstånd skulle jag sitta stilla och få EDA. Det var en utmaning och Älskling - som dittills bara peppat - bad mig kämpa för att klara det. Jag försökte andas mig lugn och till sist satt den på plats.
När den andra propessen sattes hade jag bedömts vara öppen 1,5 cm, men kort efter EDA:n, när undersköterskan kämpade med att få mig att sätta mig på en pall så att hon skulle kunna ge mig taktilmassage (jag hade för ont för att kunna sätta mig), så blev jag illamående. Jag kräktes och samtidigt brast hinnorna. Där stod jag i en pöl av vatten och kräk, men jag hämtade mig, borstade tänderna och tvättade av luggen. Någon ände på läskigheterna får det vara, tyckte jag, och barnmorskorna tittade undrande på mig, men lät mig hållas.
Så kom första krystvärken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar