Konfunderad över somligas sätt. Gamla vänner som plötsligt ändrar sitt beteende, nya bekantskaper som man inte ser något tydligt mönster hos och vars beteende man inte vet hur man ska våga svara på. Det förra kan kanske bero på ändrade livsförutsättningar och ökad trygghet, därmed förtrolighet, det senare kanske som en reaktion på mitt eget ganska skiftande sätt, men hur ska jag veta?
En direkt fråga om sakernas tillstånd kan te sig enkel, men kan likväl missuppfattas om den inte ställs på rätt sätt för den person den är avsedd för. Och beroende på person kan den kanske inte ens ställas, utan måste kännas fram. Somliga kan bara inte tala om sådant. Somliga tänker inte medvetet, utan bearbetar sig själva i det fördolda. Inte nödvändigtvis i det fördolda för andra dock.
Det har sagts att jag tänker för mycket och ifrågasatts hur någon kan säga så till mig. Det har å andra sidan sagts mycket både om och till mig om min person. Jag tror mig ha funderat tillräckligt över mig själv för att veta vem jag är, och vet att mina yttre skiftningar kan förvirra en hel del. Men man måste väl tillåta sig själv att ha flera nyanser och inte bara anpassa sig och göra sig enkel? I slutändan är det jag som får leva med det på gott och ont, och förvirras av hur jag bemöts på grund av det - som nu! Jag väljer hellre det än att begränsa mig. Jag kan kanske också trösta mig med att somliga skiftningar i människors känsloliv kan få dem att bete sig ganska annorlunda än vad de annars skulle och ibland, om det är rätt person...Om en aktion är svar på en annan. Då.
Det kan inte ha varit fel att stoppa hur händelserna såg ut att utvecklas om det är så som jag anar. I så fall kommer bättre tillfällen, men vad säger det om mig om jag har fel i vad jag tror mig se? Säga allt utom det tills jag vet. Somligt är bäst i mörker och det är bara jag som vet. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar