Varje gång september kommer blir jag glad. Det är fortfarande relativt varmt och soligt. Det regnar sällan, och i så fall inte så värst mycket. Solen orkar inte hålla sig uppe så länge och det mesta av dagen är antingen soluppgång, eller solnedgång. Det ger ett mjukt och trivsamt ljus som gör sig bra till de långsamt gulnande löven.
Man måste ha vantar på om morgonen nr man cyklar till jobbet, men ännu ligger ingen frost när man beger sig iväg. Man får ha grovstickade strumpbyxor igen och hetsen att vara solbränd och visa upp det är som bortblåst. Livet går in i en trivsam lunk. Man ser lite förändring för varje dag, precis som om våren och även om det orsakar ett visst vemod, så går det lätt att bortse från när det luktar så gott.
Man gör te och börjar mysa med filt och bok. Tänder ljus och kurar med vänner och kära. Går på bio och ser smal film som känns i hjärtat. Inte sommarens glättiga, lättjefyllda komedier.
Ens favoritband kanske släpper en ny skiva som gör sig bra de dagar då dimman ligger tät och den kvarvarande värmen kämpar med fukten och kylan från havet.
Man lagar grytor och byter gradvis sommarens drinkar och rosévin mot chilenska röda viner. Ser sina blåa tänder i spegeln och känner sig blek, men det är OK.
När oktober nalkas byts den sköna stämningen ut en smula. Man får kämpa lite mer för varje dag för att hålla kvar färgen i livet, när mörkret hastigt tar över och de djupnande höstfärgerna inte ges många timmar att njutas av. I november smyger man upp julljusen lite tidigare för att hålla kvar hoppet och hoppas på bara lite snö, som kan lya upp det grå. Sen blir det modd och man svär. Drar jackan hårdare kring sig, upp med kragen, ner med mössan och koncentrerar sig på allt som måste hinnas innan jul och försöker låta bli att tänka på tystnaden därefter. Vakuumet som varar februari ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar