Varför vänta?

Vi har diskuterat fram och tillbaka sedan förlovningen hur vi ska viga oss. Inledningsvis var jag emot kyrklig vigsel, eftersom jag inte anser att kyrkan alla gånger representerar en människosyn som jag anser vara kristen. Då var min blivande make för, bl.a. eftersom det är en vacker sed och för att han inte kunde tänka sig en annan plats än sin dopkyrka. Och jag vände. Trots allt är jag kristen. Vare sig man är troende och aktiv i sitt utövande eller ej, agnostiker eller ateist, så lever vi i ett samhälle som är genomsyrat av kristna värderingar. Ett samhälle där majoriteten firar högtiderna, men enbart minoriteten vet vad de grundar sig i.

Saken vilade ett tag tills vi började leta plats för bröllopsfesten. Vilken vi skulle välja visade sig avgöra hur vi skulle viga oss. Eller gjorde det det egentligen? Jag tror att vi lät det fälla avgörandet åt oss. När ens blivande säger att han inte känner att han vill stå och ljuga om en tro han inte har och man själv är tvivlande om så många saker med kyrkan och religionen, då finns det bara en väg att gå.

Jag måste erkänna: När jag kliver över tröskeln in i ett kyrkorum fylls jag av vördnad för de verk, uppoffringar och välgärningar troende människor har skapat över tiden. När jag lämnar finns känslan kvar en stund, men så bleknar den när alla dagens mödor kommer över en och jag börjar undra om det var tron, eller tvånget att tro, som drev dem.

I människans händer är religionen ett verktyg. Som filosofi kan den hjälpa oss rätt när vi tvekar.
Som exempel väljer jag att se treenigheten som så:

• Fadern är världen omkring oss, våra föräldrar och andra människor som visar oss vägen och stöttar oss längs med de när vi själva saknar mod och erfarenhet.
• Sonen är vi själva och våra möjligheter att välja hur vi vill forma våra liv.
• Den helige ande är vårt samvete, det som styr oss utan att vi förstår och som vi kanske kallar vår intuition och samhällets oskrivna regler.

Finns det en gud borde han kunna lyssna och se även utanför kyrkorummet. Vill jag gå dit och tala med honom kan jag göra det, tända ett ljus för och lägga en slant till de behövande i kollekten. Just nu ser jag dock inte att jag har någon annan koppling till kyrkan än den rent kulturella, så jag väljer att gå ur, liksom min blivande. Om det framöver visar sig vara fel valt för någon av oss, eller båda, så vet vi ju att dörrarna står öppna.

I och med beslutet att viga oss borgerligt känns samvetet rent. Vi kommer att lova att hålla fast vid varandra inför varandra. Inte inför en gud vi tvivlar på. Våra vittnen kommer att vara lika jordliga och felbara som vi.

Ambitionen att vårda sin kärlek och älskade kan inte innehas av någon annan än människorna den berör.