Idag, efter att jag vaknat, men innan jag kände mig redo att lämna sängen, ringde någon och frågade glatt efter Sofie. "Då har du nog ringt fel", kraxade jag - efter bästa förmåga - fram. Jag lät som ett nödbromsande godståg och kunde varken kontrollera min intonation, eller volym. Uppringaren var tyst. Jättetyst. Inget svar. "Hejdå", kraxade jag efter en lång stunds tystnad "Hej", svarade uppringaren med darrande tonårsröst. Jag fick se mig en extra gång i spegeln för att försäkra mig om att jag inte förvandlats till en gammal häxa under natten.
Det blev en lång frukost med tidningen, en lång varm dusch och noggrant fönat hår. Älskling och jag skulle nämligen ut, det var bestämt sedan igår och skulle genomföras trots hans påståenden om att det fick skjutas upp. "Du är sjuk, du måste ta det lugnt. Du måste lära dig att göra det när du är sjuk", sa han. "Ha!", gnisslade jag. "Vi ska ut!".
Så blev det en cykeltur trots allt. Solglasögon och halsduk. Håret i hästsvans. Man ska inte gå ut med blött hår om man är sjuk.Vi cyklade norrut, nord öst, långt rakt västerut. Mellan delar av staden som vi tycker om, eller aldrig varit i. I väst stannade vi och tog lunch på ett ställe vi aldrig provat när min hals, älsklings knän och bådas ork tog slut. Servitrisen var tjurig, men maten god. Så snirklade vi oss tillbaka och nu är vi hemma, dryga två timmar och åtta kilometer senare. Man blir glad av en cykeltur i höstsolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar