Min fyraåring kommer ihåg att jag inte kan leka/bära/röra mig osv. som vanligt från gång till gång som jag påminner henne. I stunden finns det dock inte ett spår av eftertanke. Det får liksom inte plats, det är inte så att hon är självisk. Jag är faktiskt tacksam för att det tog över ett år för oss att bli gravida och att Semlan nu är så stor att det i viss mån går att resonera med henne.
Hade önskat att ha max tre år mellan barnen, så att de skulle kunna leka mer ihop, men det känns otroligt oviktigt nu när det känns som om man mest ska överleva från en dag till nästa. Nu tänker jag istället att de inte kommer att konkurrera med varandra. Fast mest på min egen överlevnad.
Fattar inte hur folk vågar planera och skaffa barn tätt, typ under 2 år mellan, även om jag ser fördelarna med det på sikt. Vi hade inte en tanke på att försöka förrän Semlan närmade sig 2,5 år. (Och sen tog det som sagt sin lilla tid). Kollar jag på mina kusiner, klasskompisar och nuvarande vänner är det ju nästan ingen som har syskon med mindre åldersskillnad än tre år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar