I natt har jag haft en värk. En endaste. Alltså: BESVIKELSEN!
35+5 idag, så det är lite tidigt för allt att dra igång, men jag är öm ända ut i huden på magen idag och längtar verkligen tills graviditeten är över. Smörjer mitt trum-spända skinn, men det hjälper inte det minsta mot ontet.
I förrgår bröt jag ihop över att Finaste kan leva som vanligt, men det är ju inte sant. Han är inte fysiskt förändrad, eller påfrestad som jag, men han får ta mycket mer jobb hemma och det mesta som har med Semlan att göra.
Jag resonerar iaf som så att om han ska ha en chans att förstå och vara delaktig, så måste jag berätta vad som försiggår. Både det bra och det dåliga, utan att bry mig om att jag kanske låter gnällig. Det lovade vi ju t.o.m. när vi gifte oss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar