Somliga människor begriper jag mig inte på. Mer bestämt de som orkar med att curla och "köpa läget" istället för att förvänta sig och begära ett vuxet beteende av sin partner. Finaste och jag har valt varandra. Vi bor och har barn ihop. Vi är ett team och därför hjälps vi åt efter bästa förmåga.
T.ex. diskuterar vi gemensamt när större jobb ska göras, när någon av oss vill få egentid osv. Vi visar varandra omtanke och hänsyn. Visst fan blir det fel ibland, men då ber man om ursäkt, gör om och gör rätt. Så slipper man dessutom bli bitter och trist på köpet.
Jag vill inte bli arg gång på annan när jag tittar på min man. Jag vill känna att han ser mig, älskar mig och bli glad över hur förbaskat oemotståndlig han är på alla plan i resten av mitt liv. Håller jag tyst om saker jag anser är problem jobbar jag emot oss, inte för oss, och då kan jag aldrig få vare sig en förklaring, eller förändring. Fjädrar blir till hönor och jag sänker mitt egenvärde från att vara en person och partner, till att vara en passopp som ständigt jobbar med att hålla ytan snygg samtidigt som jag själv går under.
I helvete heller!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar