Märker att hon blivit mer orolig och vill ha mer närhet. Kvällsmaten ville hon äta sittandes i mitt knä, ibland gnölar hon bara istället för att prata. Om morgnarna vill hon inte gå till förskolan och hon vaknar på nätterna och vill att jag håller om henne tills hon somnar. Det är inte lätt att gå och vänta på en förändring som man inte vet vad den ska innebära! Närhet kan man inte ge för mycket av, så så länge jag har ork får hon det gos hon behöver av mig och detsamma från hennes pappa.
Svärmor tycker inte vi ska prata om bebisen i onödan, men vi kan ju inte plötsligt komma hem med en ny familjemedlem, utan minsta förvarning. Istället försöker vi prata med Semlan om vad hon lärt sig sedan hon var nyfödd och som hon kan lära bebisen. Vi ber henne om "råd" om hur vi ska göra om t.ex. både hon och bebisen vill ha gos och diskuterar lite kring det hon kommer fram till. Oftast kommer hon med väldigt kloka och insiktsfulla tankar, så man blir ju väldigt stolt
Och så får hon hjälpa till efter vilja och förmåga med saker jag har svårt för och själv göra saker som vi föräldrar skött åt henne. Många av dem helt i onödan, har det visat sig, som att göra en macka och hälla upp sin egen mjölk. Men fokus på att det handlar om henne, det här med att få syskon. Minns hur vi läste om regression på psykologin och tänker att om hon får vara lite mer självgående innan bebisen, så underlättar det tills dess. Backar hon sen, så finns det utrymme för att få vara liten, åtminstone ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar