En närstående har fått diagnosen cancer i livmoder och på livmodertappen. De försökte göra en titthålsoperation, men tumören var för stor för att kunna tas bort. Istället ska den krympas med cellgifter under tio veckor, varefter man ska göra ett nytt försök. Har hon tur tar de bara bort hennes livmoder och hon hamnar inte i klimakteriet vid 30. Har hon tur får de bort allt som är sjukt och förhindrar spridning. Når cancern levern överlever hon inte.
Hon är inte tjejen som haft bråttom med barn och jag är osäker på om hon skulle velat ha, även om hon är barnkär. Det är mycket med karriären, hon har kämpat sig ur ett hårt liv. Hennes förhållanden har aldrig handlat om att leda till familj, förrän nu. Hon har träffat någon som skulle kunna vare den rätte, de har varit tillsammans ett år. Och Så Kommer Cancerbeskedet.
Vad fan gör man, vad fan säger man, när någon som står en nära kämpar med dödsångest?
Jag sa: "Jag tyckte det var jobbigt med mina cellförändringar, men det är inget mot det här. Jag kan inte föreställa mig hur det måste vara."
Hon ville att jag kom och hälsade på henne i hennes nya stad. Där hon ska få behandling. Långt bort från sin familj. Och jag tänker på hur hennes ensamstående mammma måste må: Hon som själv borde ha närmare till graven, hon som ännu måste minnas när hon fick sin lilla tös på bröstet första gången och räknade till tio små fingrar och tio små tår. När de var de två mot alla världens fördommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar