Igår fick en vän till mig en liten pojke. Han var världens finaste och alldeles lagom stor fast han dröjt över två veckor efter förväntad BF med sin entré. Jag såg honom på bilden som skickades ut till vännerna. Älskling såg att hans nallebjörn var större än honom. Jag tyckte mig kunna se pyrets pappas hårfärg och mammas näsa. Fast jag är urusel på sådant ;-)
Varje gång som jag pratat med barnets mamma under hennes graviditet har jag kännt mig så himmla ledsen. Glad för deras skull, spänd och nyfiken, men ledsen. Uppgiven, nästan. När blir det jag? Tänk om det inte funkar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar