Fick veta vad jag misstänkt i ett par dagar: En gammal kompis är med barn, men mycket längre gången, än vad jag trodde. Vecka 15, men inte mycket till put, så jag trodde v. 7-8.
Glömde säga grattis, eller vet inte om det kanske bara inte gick. Har kommit på mig själv med att hoppas att hon inte får det, vilket är en hemsk tanke. Jag borde nog skämmas, men jag har ju längtat så länge! Jag vill så gärna själv. Jag har alla mina rädslor att tampas med och lyckas inte förlika mig med det jag inte kan påverka, eller det jag inte borde bry mig om att försöka påverka.
Varför måste alla andra bli med barn nu? Hur ska jag orka med om det inte funkar?
Hur ska jag kunna lägga oron åt sidan och vara glad för andras skull? Två ÄL, sa hon. Jag måste hålla mig tills dess. Det måste gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar