Jag fick reda på att en bekant ska ha barn. Jag hade misstänkt det, men inte velat fråga. När hon sa det var jag glad och artig som det förväntas av en, men inuti växte tanken "jag vill inte att hon får det".
Jag blir ledsen på mig själv att de tankarna kommer. Det låter ju som om jag önskar livet ur hennes barn och är fullkomligt rubbat. Men jag gör inte det. Jag vill bara inte vara med om fler barn just nu. Jag orkar inte med andras lycka, när jag är så långt över på andra sidan. Vi är inte alla på nollstrecket längre.
Just efter att ha fått beskedet sprang jag på en killkompis "Du verkar stressad", sa han, och först då märkte jag hur spattig jag var. "Det är bara mycket nu med jobbet och så", sa jag. "Jag måste kunna svara på frågor om något jag inte lärt mig än. Lite jobbigt." Jag vet inte om han såg att jag blåljög om anledningen. Han har huvudet på skaft, den där.
Pratade med en vän, hon förstod för hon är själv där. Lovade mig att jag skulle få bli med barn snart. Men jag kan ju inte glädjas åt det heller, så som livet ser ut med oro för jobb och ekonomi. Fast jag måste ju strunta i det sen, efter startdagen. Det kan ju dröja, om det ens alls funkar. Och jag funderade på om jag skulle våga berätta för henne om jag blev med barn. Förmodligen och förmodligen ganska tidigt, eftersom vi är ute och festar ganska ofta ihop.
Det är en tröst att Älskling förstår bättre nu när jag blir barnledsen, att han tar det med ro och tröstar, istället för att själv bli ledsen och stressad. Jag vet inte om barn är något han ser fram emot, men han har nämnt lite namn ur det blå och det hela verkar ha landat. Han är fin, min älskling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar