Återigen blev Älskling mitt minmimål: Han skulle ut och golfa, således bestämde jag mig för det där jag funderat på länge, nämligen om jag inte skulle prova att cykla till jobbet.
För att slippa komma sent till jobbet är en lördag en ypperlig dag för en dylik utflykt, så jag beväpnade mig med cykelpump och vatten, samt packade en väska med busskort, passerkort, ombyte, tvål, smink och mikroekonomiboken. Sen gav jag mig iväg längs mjölkskjutsbussens rutt med sitt närmast oändliga antal stopp.
Jag hade kikat på en karta i förväg och kört vägen med bil på andra hållet, ivrigt spanandes efter cykelvägens krumbukter vid sidan av landsvägen, då jag körde hem från jobbet på fredagen. Ändå visade det sig inte vara helt uppenbart hur jag skulle cykla, men bara två gånger kom jag lite fel, vilket jag snabbt redde ut.
Först skulle jag ta mig ur hemstaden. Jag trampade på från de södra, centrala delarna, mot de norra, upp på berget, förbi det krumeluriga motet och Slösa.
Jag kom in i Sockerbruksstaden, passerade Scientologernas "Gratis personlighetstest!"-skylt, den vackra kyrkan och det stora köpcentrat. Vid det laget kollade jag på klockan: Nästan en halvtimme och två byar till att passera innan jag kom till Grannstaden, men orken tröt inte och vädret var vackert.
Jag kom ut på en åker, vid och platt. Krånglade av mig munkjackan medans jag cyklade och lade i cykelkorgen på min tantis. Folket i bilarna tittade på min bleka lekamen, eller möjligtvis min korta klänning. Det luktade vår om rapsen som just börjat spricka ut. Så kom jag in i Åkerbyn. Vackra gamla hus, en secondhandbutik, ett litet museum. Uppförsbacke genom hela byn och en del av sträckan på underlag som närmast kan liknas vid stenen man brukar lägga under järnvägsspår.
"Här bygger vi Lyckobyn!" proklamerade en skylt.
"Jojomän, det kan man verkligen kalla lyckat", tänkte jag smått ironiskt. Mellan en europaväg och en riksväg finns väl bara lycka att hämta?
Genom byn, förbi en för dagen välbesökt blomstergrossist och över ännu en åker. Solen som tidigare värmt kändes nu knapt, då vinden slet bort all värme från min hud, men å andra sidan även svetten. Det kändes friskt och fint, dagen luktade gott och vacker var den, så att det nästan gjorde ont i hjärtat. In i nästa by, en ännu mindre där 70-talshusen trängs i mitten och små, hundratals år gamla huslängor ligger långt under riksvägens nivå och alldeles intill den ändå. Cykelvägen bytte sida. En bilist höll på att köra på en tävlingscyklist på träning som cyklade mot trafiken. Är det inte lustigt hur folk tror de är odödliga, för att de kört en väg massor med gånger, har hjälm eller en stor bil, eller någon annan lustig och (ofta föga personlig) odödlighetslögn?
Fortsatte trampa på, klockan närmade sig timmen, men orken var god och jag kunde se Grannstaden. Förbi ytterligare en blomstergrossist, genom en liten by med tjugotalet hus, under en annan riksväg och genom Grannstadens södraste park. Över en väg, en parkering och så parkera cykeln. Jag var framme efter 17 kilometers trampande!
Efter dusch, piff och ombyte tor jag kurs mot stationen till fots. Gick ett par kilometer innan jag hittade ett lämpligt lunchställe och åt en fantastisk bönsallad på deras uteservering. Rundade av med en kopp kaffe och rabarber-marängpaj.
Traskade över gatan, kom upp på perrongen just som pendeltåget kom in, slog mig ner på ett säte och läste i min bok. När jag kom fram till min stad tog jag en shoppingpromenad hem. En bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar