Clearblue säger minus. Jag har för första gången i mitt liv gjort ett graviditetstest. Vaknade kvart i fem efter 3½h sömn. Insåg att det skulle vara säkrast att testa på toabesöket jag behövde, eftersom jag möjligen inte skulle kunna prestera lika mycket hormon till nästa besök. Var alldeles skakig, precis som när jag kvart i stängningsdags begav mig till Apoteket i går kväll men förvånad över att jag somnade så lätt. Kanske för att jag satt och läste på om graviditetssymptom till dryga timmen efter normala sängdaxet...och stressade upp mig över att min kropp uppvisar en majoritet av de vanligaste. Kändes väldigt "jaha?" efteråt. Lättad och besviken. Ett barn skulle vara välkommet, men jag vill ju helst att de jag får är planerade av mig och pojkvännen. Inte (enbart) av slumpen.
Älsklingen har varit underbar. Har varit ömmaste, mysigaste och tröstat. Sagt att allt blir bra, att sannolikheten att jag var med barn var låg, men skulle jag vara det, då blir vi föräldrar. Som om det var den självklaraste saken i världen! Och det är väl det: I de stunder då man varken vet ut eller in, då är det skönt att ha någon som hjälper en lite med balansen.
Jag vill i vilket fall inte upprepa historien. Farmor, mormor, mamma, syster och bror hade alla barn på väg när de gifte sig. Det är en markering: Jag vill välja vilka delar av mitt "arv" jag tar med mig. Att chansa på att inget händer, strunta i om det gör det, planera det, eller låtsas som om det inte var meningen: Detta vill jag inte.
Antingen gifter jag mig inte och skaffar barn när det passar mig och mannen. Eller så gifter jag mig, har ett sjujävla kalas och skaffar knoddarna efter detsamma.
Men skulle det vara så, att gravtestet är falskt negativt och en liten är på väg, då får det bli som det blir. Och det skulle bli ett varmt mottagande kring d. 28/9.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar