På stranden

Gårdagen fylldes av sovmorgon, besök av vänner (vilka tog med sig årets första semlor), Rayman Raving Rabbids, besök på Indiern i kvarteret bortom vårt, ett kvarts kilo godis och Taxi driver. Det var en ovanligt kort och intensiv dag, men rolig. Vi spejade ofta ut genom fönstren och ojade oss över de starka vindarna. Läste på internet att en kvinnas barnvagn lyft en meter över marken av vindarna ute i hamnen. Varför går man ut, när man kan sitta inne och mysa? Det hade blivit te, filt och bok om vännerna inte hade kommit. En annan sorts trevligt.
Men idag. Vilken underbar dag att vakna till! Solen flödade och inte en sate kan ha suttit inomhus. Det myllrade utanför på gatan.

Efter frukost tog vi oss en promenad till havet. Lördagens vindar hade lugnat sig en aning, men ju närmare havet vi kom, desto kallare blev det. Men ljuset; så vackert! Vi såg en hund sitta i tången, stillsamt överblickandes vågorna. Ibland tittade han lite över axeln på sina artfränder, som skuttade och lekte bara ett par meter bort, men återgick snart till havsutsikten.

Vi hittade ett par tångstrån som lagt sig särdeles vackert, som en sol, en ful fisk med bara huvudet kvar, och slätspolad flinta i mängder. Det är synd att det finns så mycket fula hus omkring havet här. Inte bara fri sikt, så att man kan ta in havets mäktighet, utan påminns om människans envishet att ständigt närvara, utnyttja, exploatera. Här är vackert, här ska vi vara, allihop, hela tiden, samtidigt.
"Man ska vara ensam vid havet", sa mannen. "Här är för mycket folk!" Men alldeles nere vid vågorna, just utom räckhåll från dem, var det lugnare och ensammare. Folk stör mig mindre än husen, så jag tittade på sanden, hur den formade sig av vågorna, men knappt av mina skor. Petade lite i den för att se vad som gömde sig därunder. Ögonen rann av vinden och solen. Näsan sved av saltdoften. Avslappnad, levande, frostbiten.

Vi gick hemåt på en gata längs havet, men det tedde sig inte lika själavårdande på avstånd.
"Jag tycker inte om att gå hem. Nu har man inget mål längre", sa han.
"Vi kan komma på ett nytt" sa jag. "Dricka varm choklad på nåt café och få tillbaka värmen".

Så vi gick till ett litet café han hade hört om. De sjasade ut oss just som vi båda tagit de branta stegen nerför trappan och stängt ytterdörren bakom oss.
"Vi stänger nu!" sa de argt. Hur skulle vi veta när ingen skylt utanför förkunnade något om ställets regler? Så traskade vi till torget intill den gamla, vackra begravningsplatsen, hann just med en buss och tog oss hem. Kalla in i märgen, trötta i benen. Vi hade gått nära nio kilometer på en och en halv timme.

Jag tog turen om affären och drev runt mellan hyllorna för att hitta frukost och kvällsmat. Han gick hem till tvätten, denna eviga, som han envisas med ska göras på söndagar och sedan svär över stjäl hans helg. Men det är klart. Det funkar inte i veckorna, så vad har vi för val? Affären var lika sunkig och tråkig som vanligt, men efter promenaden kändes det inte som om något skulle kunna sänka humöret. Ju sämre utbud, desto bättre utmaning. Någon dag, när jag blir morgonpigg, ska jag börja handla grönsaker, frukt och dylikt på torget istället. Förra helgen stod en jordsmutsig man där och putsade på kålrötter. I backarna i hans stånd fanns jordärtskockor, svartrötter, potatis och rödbetor. Jag vet inte vad som höll mig från att handla. Det var bara så vackert att se på och känna doften av. Jag måste ha varit på väg någonstans, men ingenstans som gjorde lika stort intryck, uppenbarligen.

Nu sitter jag och funderar på att rosta bröd och göra en Toast Skagen. Färdig röra, får jag erkänna, men med färsk sallad och lite av den där citronen jag tror ligger i kylen blir det nog fint.