Och hon såg att det var gott

Jag har alltid varit svag för söta saker, alltid varit smal. Ofta fått frågan om jag inte äter, inte äter nog och vart maten tar vägen. Jag har alltid varit väldigt stolt över det, för smal är snygg, smal är lyckad, smal är lycklig. Eller?

När jag flyttade hemifrån började jag laga mat som jag själv tyckte om, varje dag. Många portioner blev det, för det var bäst att göra så man kunde frysa in, eller äta nästa dag. Problemet är att god mat smakar mera och sällan blev portionerna i samma storlek som de varit hemma vid mammas köksbord, eller lika nyttiga. Godis unnade jag mig en hel del av, för nu fanns ingen som klagade över att jag förstörde aptiten. Bort föll äppelgoffandet, grönsakerna, variationen. In kom det man lärt sig var lyx och ur det perspektivet levde jag aldrig dåligt som student, om man inte menar ur ett hjärt-kärlperspektiv, och tyvärr fortsatte det på det spåret i tio år, med den "lilla" skilnaden att maten jag äter numera består av halv- och helfabrikat, lunchresturangmat och smörgåsar.

Hej verkligheten!

Jag kan fortfarande äta det mesta utan att det sätter spår, men hur ser jag ut inuti?Eller, nja...
Jag har lättare att hitta kläder nu, än förr, men det börjar förändras till det sämre. Förr fyllde jag aldrig ut, nu börjar det korva sig. Förr kunde jag inte sova på mage, för revbenen stack ut så mycket, men nu är det det enda sättet jag sover på. När jag sover vill säga. Sömnen är dålig, dygnsrytmen ur led och ryggen värker av overksamhet och stillasittande kontorsarbete.

Jag upptäckte att jag hade små mjuka kuddar under knäna och frågade mig själv om det var något man skulle ha. Jag har noterat att strumpresåren gör centimeterdjupa gropar i vadorna under dagen och att jag har gropar i rumpan, låren och på armarna. Nej, jag är inte längre smal i folks ögon, jag ljög lite där i början, utan normalbygd och trots det trivs jag inte riktigt i min kostym. Det är nämligen inte storleken det är fel på, utan passformen. Den behöver strykas och stärkas! ;-)