Jag åker numera buss till grannstaden ToR varje dag. Fram tills idag hade jag inte sett någon jag kände igen på vägen till jobbet, men eftersom jag skulle sluta lite tidigare blev det en tidigare buss än vanligt. Jag satt med trött-små ögon och försökte koncentrera mig på konkurensutsatta företag och marknader när jag plötsligt kände mig tvungen att titta upp. Några säten bort satt en person som följt med mig och en kollega på lunch tidigare i veckan. Hon hälsade glatt och jag tillbaka.
När bussen stannade och jag klev av funderade jag på om jag skulle vänta och se om hon också skulle av, men den lilla osäkra i mig bestämde sig för att låtsas som ingenting och på "ensam är stark"-vis gå mot jobbet. Så hörde jag springande steg bakom mig, stannade och vände mig om. Där kom hon, springande för glatta livet. "Hej!" sa hon. Jag blev så glad! Någon som vill vara med mig! Och så följdes vi åt, småpratandes, tills dess att våra vägar skiljde sig åt innanför grindarna.
Ensam är aldrig stark. Bara ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar