Det bästa med att gå på kurs måste vara fikabrödet.
Man hamnar alltid med någon som inte vill, någon som tror han kan och någon som verkligen vill, men inte får kläm på det. Med lite tur får alla komma till tals och alla kan hjälpa till, så att man i slutändan ändå är nöjd, men oftast är det någon som kommer ikläm. I min grupp var det den ende som förstod som kom i kläm, eftersom den som ville också var den som skrek högst. Själv tillhörde jag ville, men kunde inte greppa från början. Det tog sin lilla tid när det rörde ett område jag kan, men som angreps från en helt annan vinkel och på ett helt annat sätt än vad jag är van vid. Innan poletten väl trillade ner fick jag agera medlare (vet inte varför jag alltid tar den rollen...är väl en konsensusmänniska...). När den väl gjorde det hade jag svårt att inte bara göra som han som förstått med en gång och hålla kafferast resten av kursen. Det var svårt att få den bufflige ville-människan att släppa sin vilse-syn på hur det skulle funka.
Det är kruxet med att arbeta med högutbildade människor som varit åratal i sin branch: De tror de kan allt lika bra som sin egen bakficka och missar att de måste rensa fickorna innan den uppfräschande tvätt byxorna ibland behöver.
Visst är jag analogiernas mästarinna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar