Jag brukar gilla folk med svartfärgat hår, piercingar, bandtröjor och skinnrock. Inte så mycket för hur de ser ut som för vad de representerar för mig. Det finns förvisso två falanger där den ena innehåller hangarounds som mest vill visa hur svår de tycker världen är att leva i (och som ofta tycker synd om sig själva), men så finns det de som är trötta på konformitet så som medelklassens aktiva uteslutande av allt som indikerar oliktänkande, som lever ut sin musikstil i minsta fiber och fingertopp och som är aktiva tänkare (först) och tyckare (därefter). Den förstnämnda gruppen är ofta vänstervridna och studerar (om de inte är förtidspensionärer på antidepressiva) sociologi (de kom inte in på psykologi). Den andra gruppen är ofta högutbildade och/eller egenföretagare, samt liberaler.
Nu hårdrar jag ju så klart det hela, utelämnar en massa fakta och saknar egen erfarenhet om ännu mer fakra, men i stort är det ovanstående en sammanfattning gjord utifrån mina egna svartklädda vänner och bekanta, samt deras dito i deras tur. Jag hyser respekt för de som vågar gå mot strömmen och inte passa in. Som kopplar bort de fördomsfulla blickar de vet att de får och tar plats och visar framfötterna som det självklaraste i världen, varigenom de får många medelsvensson att bli varse om sin medelmåttighet och blekhet som slipats fram genom år av anpassning till normalmallen. Det är däremellan jag är. Alltid velat passa in, aldrig blivit insläppt förrän jag valde de udda, som med glädje släppte in mig. Alltid med en fot i den svarta världen där jag vill få utlopp för det som är kärnan i mig, och en fot i den värld där ingen vill bli stämplad som vare sig udda eller vanlig.
Det pågår en daglig kamp mellan mina olika viljor. Inte på ett schizofrent sätt, eller ängel Vs. djävul, utan mer en kamp mot mina egna fördomar om mig själv och hur jag uppfattas av omvärlden.
I slutändan får varje dag någon form av tema. Och min garderob reflekterar det bättre än vad jag någonsin kan göra med ord ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar