Ibland är det svårt att hålla masken när vän, efter vän berättar att de väntar barn. Inte missunnar jag dem lyckan, men när man längtat barn i flera år utan möjlighet att ens försöka få egna, så kan det göra så ont i en fast man är glad för deras skull.
Jag vill själv känna lyckan över plusset, den skräckblandade förväntan, magmätandet, att höra mitt barns hjärtljud och gissa kön med hjälp av all möjlig sorts skrock, även om jag inte är det minsta skrockfull egentligen.
Jag vill få lov att köpa pyttesmå kläder och bädda en lika liten säng. Läsa och minnas gamla vaggvisor, ramsor och sagor jag själv älskade som barn och veta vilka som var min mans favoriter.
Jag vill få ha min egen familj, mina egna regler. Och tills dess vill jag slippa frågan om när det är dags för oss att skaffa barn. Jag vet ju inte ens om min man och jag tillhör de som kan få några. Men man kan ju hoppas att man på ett eller annat sätt snart får ett litet knyte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar