01 - Om mig

• Sommarbarn
• 70-talist
• Alltid längst och tunnast i klassen, fram till 8:an när killarna kom ifatt och gick förbi.
• Retad för allt: Hårfärg, namn, ursprung, att jag hade lätt att lära, att jag var mager...osv, plus en hel del lögner. Jag har förträngt mycket av mitt liv fram tills gymnasiet. Det var inte så lätt på hemmafronten heller, så det var väl så jag överlevde.
• Växte upp på knappa medel och började stjäla för att inte sticka ut som fattig. Utvecklade stor skicklighet i mitt eget tycke. Upprätthöll vanan tills jag började på högskolan och fick studiemedel. Impulserna finns fortfarande kvar, även om jag inte längre följer dem dock.
• Pluggade på teknis. Dels för att jag ville kunna stoltsera med en "svår" utbildning, dels för att slippa vara fattig mer. Mindre pga intresse, även om det fanns (och finns). På teknis kände jag för första gången i mitt liv att jag hörde hemma i ett sammanhang och det var en ljuvlig känsla :-)
• Började jobba i byggbranchen. Hatade min arbetsplats:Min chef, min lön, hur jag behandlades.
• Bytte till telekombranchen och älskade det. Mest pga fantastiska kolleger som omvände mig från mobilhatare till telekomnörd.
•  Trodde jag skulle leva lycklig i alla mina dagar med en islänning, men insåg inte förränlångt efteråt att jag nöjt mig och försökt anpassa både mig och honom till någon sorts drömbild. Han lämnade mig för en annan och jag trodde jag skulle dö av sorg. Istället hittade jag mig själv.
• Kan inte påstå att jag har några genuina intressen utöver att dansa mig svettig på discon, gå på konserter och sjunga med för full hals och sitta på caféer och betrakta folk. Det räcker för mig. Livet är komplext nog när man är en neurotisk/paranoid funderare som jag.
• Mäter likt en tonåring mitt egenvärde i hur andra behandlar mig. Om någon flörtar med mig, berömmer mig, öer mot mig: Då mår jag bra. Jag kan fiska väldigt mycket efter detta om jag känner mig osäker och det irriterar mig, eftersom jag ofta inte kan hindra mig själv. Fnyser någon jag inte ens känner åt mig på stan kan jag vara ledsen i flera dagar. T.o.m. flera år efteråt kan jag minnas det och bli nedstämd samt grubbla över det. Jag vet att det är onödigt, dumt och destruktivt, men logik hjälper mig inte att bli av med vanan, även om åren har slipat ner känsligheten en aning.
• Träffade min Älskling vid en kompis köksbord. Han är lika neurotisk som jag, men inte på samma sätt, vilket leder till många "intressanta" händelser i våra liv.
• Vi har vågat oss på att skaffa barn. Hon heter Semlan och är det mest underbara och jobbigaste som hänt. På samma gång har man blivit både mer stabil och mer instabil i sin identitet. Märkligt, läskigt och ljuvligt. Jag bara fruktar den dag då hon kommer att yttra orden "Ni har aldrig älskat mig!!!". Inbillar mig att alla tonåringar gör det någon gång och blir helt förstörd när jag tänker på det ;-)
• Planerar allt. Slänger sedan planen och jobbar på frihand.
• Är tidsoptimist, liksom merparten av mina (få, men underbara) vänner. Älskling är tidspessimist. (Och tiden är därmed återkommande ångestskapande för oss båda).
• Är extrovert OCH rädd för folk.