Vem var egentligen min första kärlek?
Var det Lukas?
Lukas gick i min klass mellan åk 0-9. Han var en av de två snygga killarna i klassen (5 killar, 15 tjejer) och den av de två som inte var intresserad av sport, men däremot gick att prata med fast han var kille.
Lukas hade sammetsbruna ögon och hans långa ögonfransar blev än längre på den sida av hans glasögon dör jag fanns. Gud vet om jag någonsin fanns på andra sidan, i hans blick och tankar. Jag var iaf intensivt och hemligt kär i honom åtminstone från ettan till sjuan. Förvisso i konkurrens med Tom Cruise efter att jag hade sett Top Gun och Cocktail (men Tompa var ju gammal och i USA, så jag såg det mer som en fling). Tompa var dessutom OK att sätta på insidan av bänklocket i mellanstadiet; Jag kunde ta att klassen retade mig för det, för det kändes som ett bättre alternativ än att Lukas skule bli elak mot mig för att jag bekände mina känslor och frågade chans. Jag ville behålla Lukas på sin piedestal.
En annan konkurrent var Petter: Han gick i klassen min klass brevväxlade med i mellanstadiet. Petter var snygg, till skillnad från hans vedervärdiga namn, men han var göteborgare (=hot) och kunde liksom jag inte rå för sina föräldrars dåliga smak (Jag har ingen aning om han ansåg sitt namn vara lika fult som jag tyckte det var). OCH Petter var lång. Längre än jag! Den ende kille som var lika gammal som jag som jag kände och som var längre och därmed: =hot! Att han bodde 5 mil bort innebar dock att han var ungefär lika sannolik som Tompa att få chans på. Vi skulle inte kunna träffas när vi ville utan att jag kom hem efter att det var dags för kvällsmat och då skulle mina föräldrar bli jättearga.
Vi hade två discon med vår brevväxlingsklass: På det första - som hölls på deras skola - visade Petter faktiskt intresse, men det rann ut i sanden när en klasskompis låste in sig på toa med några kapsyler och skulle begå självmord genom att långsamt skrapa upp handlederna. (Båda klasserna stod på andra sidan dörren och sa att hon var fånig). På det andra hade jag bestämt mig för att Petter var en tönt. Då lekte vi ryska posten och jag fick pussa Lukas. Åh, så lycklig jag var!
För tre år sedan var jag ute med jobbet på AW. Dröm om min förvåning när jag får syn på Lukas på pubben! Samma vackra ögon, men en kalufs fattigare inser jag hur lik min bror han är. Lite darrig på rösten och skakig i kroppen svarar jag på hans tilltal och utbyter artighetsfraser. Så säger han, med innerlighet: "Du ser verkligen bra ut" och jag fyrar av ett jätteleende och säger tack. Men inombords fortsätter meningen "jag vet", för jag kan se mig i spegeln numera utan att vilja titta bort för att slippa se all fulhet och det känns som en seger att någon från förr erkänner mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar