03 – Mina föräldrar

Mina föräldrar är som föräldrar är mest: De förstår mig inte och de lever i en annan tid. Med det sagt, måste jag ändå erkänna att jag fått en helt annan respekt för dem sedan jag själv fick barn. Närmare bestämt för de stora känslor man drabbas av och som man inte kan förklara nog väl i vare sig ord eller handling, trots idoga försök.

Mina föräldrar träffades en vår på en dansbana. Båda är mycket förtjusta i att dansa och jag vågar gissa att de följt Dansbandskampen lika slaviskt på TV som jag följt Idol (Heja Jay!!!). Det finns en historia från deras tidiga dejtande då mamma ska ha gett en tafsande snubbe en lavett så att det sjöng om det: Pappa berättar gärna den här historien och är noga med att killen var minst 1,90 vilket innebar att mamma tog rejäl sats för att nå upp. Sagda anekdot lärde mig följande:

1. Man ska inte acceptera att bli tafsad på.
2. Idioter är idioter och kan inte resoneras med.
3. Idioter förstår dock när det gör ont.
4. Det är OK att ge igen på någon som är större än sig själv.

Mamma var aldrig någon liten sötsak. Hon gillade fotboll som liten och lekte mycket med pojkarna (och säger själv att hon inte drog sig för att sparka dem på smalbenen). Det är lite lustigt på sitt sett, eftersom hon var liten och sjuklig redan från födseln: Mamma låg på tvären i mormors mage, vilket gjorde att mormor förlöstes med kejsarsnitt 5 veckor före hon var beräknad. Mamma tror att det är därför hon bara ser med 1½ öga, samt har dålig hörsel. Det innebär att vår kommunikation är aningens svårare än för andra mödrar och döttrar, men funkar hyfsat när mamma har glasögon och hörapparat på.

Mamma växte upp på en bondgård som en av sex syskon. Det var stora skillnader mellan ansedda skyldigheter och rättigheter för söner och döttrar i familjen, bl.a. blev mamma och hennes storasyster bortskickade för att tjäna egna pengar efter grundskolan, men sönerna kom och hämtade mat och lånade pengar tills de var i 40-årsåldern. Det har gjort att hon varit mycket sträng med att vi barn - oavsett kön - skulle lära oss samma saker om hur man sköter ett hushåll och få lika mycket (eller lite). En god tanke som tyvärr föll på att vi var olika individer med olika möjlighet att lära oss samma saker, och olika önskningar om vad som skulle ligga under granen. Innan jag började skolan kunde jag dock städa, diska, tvätta och laga enklare maträtter. Mina klasskompisar kunde knappt knyta skorna.

Mamma är en väldigt enkel person på sitt sätt: Hennes intressen är att åka på charter, samt att gå ut och dansa. Sist hon läste en bok var på 80-talet och hennes åsikter om politik sträcker sig till att Anders Borg borde klippa sig. Det är som om hon vill gömma sitt intellekt, vilket jag inte förstår. Dum är hon inte, men avskärmad. Det gör mig lite ledsen, för ofta känns det som att tala med ett barn.

Pappa är annorlunda på alla sätt (utom det där med dansen). Han har varit politiskt aktiv sedan tonåren i olika partier och har en åsikt om allt. Att han sitter i - enligt min åsikt - fel läger innebär dock att hans åsikter får mig att tänka på uttrycket "som fan läser bibeln". Han har aldrig vunnit en diskussion mot mig sedan jag var omyndig, ändå håller han så hårt fast vid sin inskränkthet. Det är väl en trygghet, antar jag, men det är av honom jag ärvt min obstinata sida och det får mig att undra varför han inte använder detta drag till att ifrågasätta sin egen medmänsklighet (eller snarare brist på den).

Kanske ligger en förklaring i hur han växte upp: Farmor och farfar var arbetskraftsinvandrare som träffades på jobbet. Egentligen hade de smitit från ansvaret för varsitt oäkta barn, men när farmor blev gravid gick de iaf och gifte sig för att inte upprepa misstagen igen.Sen levde de olyckliga i alla sina dagar, eller åtminstone tills farmor fick en hjärnblödning och därmed pension - hennes första inkomst och möjlighet att stå på egna ben sedan hon blev gravid med pappa. Farmor ordnade med en lägenhet utan att farfar visste och det sista han såg av henne var taxin hon åkte iväg med, samt skilsmässopapperna. Hon lämnade allt utom lite kläder som hon tog i en väska. Varför hon inte sa något? Tja, farfar slog henne. Hon flydde när hon såg en verklig möjlighet.

Pappa växte alltså upp i ett hem där det slogs först och frågades sen. Farfar var mindre intresserad av att försörja sin familj och mer intresserad av att rulla hatt, så väldigt tidigt fick pappa lära sig tre saker:

1. Sköta gården
2. Försvara sin mamma
3. Fiffla för att få ekonomin att gå ihop

Jag tänker mig att min pappa inte var så olik sig nu när han var yngre: Hård på ytan, ensam därunder, oklar över vad som var uppfostran och vad som var våld, med en klar bild om att man skulle försvara sin mamma och skydda henne från allt ont. Att träffa min mamma - som verkar ha varit en liten partypingla - måste ha rubbat hans cirklar rejält ;-) Det är tur att båda är så petiga och noga med vad som är rätt, rättvist och fel, för annars skulle det nog aldrig gått vägen.

Det gjorde det ju iofs nästan inte heller: När jag var 11 kom pappa hem och berättade att han köpt sitt föräldrahem och lagt alla sparpengar på det, plkus skaffat sig ett lån med fler nollor än vad min mamma någonsin skulle kunnat tänka sig. Hon såg husrenoveringen och den nya bilen flyga sin kos för att aldrig komma åter och grät och skrek åt honom i veckor. Jag kan tänka mig att hon undrade om mormor haft rätt i att han var en slashas då. Mormor hade önskat sig rika män till sina döttrar, men istället fått en fattiglapp (pappa), en "fader okänd" och en som aldrig ville bliva stur och mest lekte med radiostyrda bilar.

Pappa är dock ingen slashas: Han jobbade och slet i stort sett dygnet runt med dubbla jobb tills allt fick en ände med förskräckelse pga byggkrisen i början av 90-talet. Då hade han bara jobbet med gården kvar och det är nog tur, annars hade han gått under. (Vilket han kanske skulle gjort iaf pga allt slit). Vi hade haft det bättre om han låtit bli den där affären, men den blev en erfarenhet i sig för hela familjen.

För mig innebar det att jag fick lära mig ännu mer som mina jämnåriga inte kunde och det mesta ganska typiskt "manliga" sysslor. Jag kan backa med traktor och släp, t.ex. :-D Jag tror pappa tyckte om att se att jag gärna lärde mig sådant och gjorde det bra. Både han och mamma har uppfostrat mig till att inte rädas att hugga i, eller för den delen att (på egen hand) lära mig och sedan utföra praktiska saker. De har förberett mig på de fördomar som finns kring manligt och kvinnligt och att det finns två alternativ: att strunta i dem, eller att utmana dem. De har också lärt mig att kämpa på i motvind. Det var inte roligt, men det har fått mig att tro på mig själv, trots alla onda människor jag mött genom livet som kämpat för att få mig att tro annorlunda. För det är jag tacksam.