Var jag duktig?

Ibland ges beröm för att man klarat av att föda barn utan smärtlindring, eller för att man haft en snabb och därmed "lätt" förlossning. Det känns väldigt märkligt i mitt tycke.

Jag fick bäras in på förlossningen för benen bar inte, vi hade full panik på rummet med fyra barnmorskor, plus undersköterskor och läkare och jag lovar, det var inte det minsta spännande att höra orderna ropas över ens huvud om vem som skulle göra vad, samtidigt som jag själv inte hade någon som helst koll - eller kontroll - över kropp, eller sammanhang.

 När jag blev igångsatt hann min man och jag prata om hur Semlan skulle komma att se ut, vad vi ville göra när vi kom hem osv. Det var huvudsakligen lugnt, harmoniskt och väldigt spännande. Jag hann med ett långt bad, latensfasen och utdrivningsskedet var hanterbart smärtsamma (dock inte öppningsskedet, men det var 2 av 20h och jag fick all smärtlindring jag bad om). Efteråt kände jag mig som värsta superkvinnan och ville direkt göra om det.

Den här gången är jag övertygad om att jag aldrig någonsin mera vill bli gravid och föda barn igen. Jag är bara tacksam för att min man hann hem så att vi kom in i tid. Fy fan om jag hade behövt gå igenom detta ensam hemma! Man ska inte förleda sig att tro att en snabb, spontan förlossning är enkel, vare sig för kropp eller psyke. Jag tycker inte man ska betygsätta sin förlossning utifrån drömbilden heller, för det enda som faktiskt spelar någon roll är att ens barn får komma till världen utan att råka illa ut på vägen. Hur barnet kom till världen är en del av barnets historia, inte dess värde, eller ens eget som mamma och kvinna.

Prestige och myter ställer till så mycket dumheter i huvudet på en. Tänk om man hade kunnat gå in i föräldrarollen med vetskap att omgivning och vård skulle backa upp en när man behövde och om man hade haft lite mindre förväntningar och större ödmjukhet?

Ligger problemet hos kvinnorna? De BM jag träffat skulle jag inte säga har gett intryck av att tycka att det är "duktigt" att föda utan smärtlindring. Däremot vet de ju mer om biverkningar och behovet av timing än en annan och har kanske inte samma övertro som den som föder barn 1-2 ggr i sitt liv heller. Samtidigt kan jag tänka mig att de blir hemmablinda av all smärta de ser, för den är ju normal, även om den som upplever den känner att den är omänsklig. Det finns ju de som föder utan något och inte tycker att det gjorde ont alls. Visst, en klar minoritet, men jag kan undra vad mer de förnekar? Att jorden är rund? Eller så är vi alla olika och barnmorskorna ska ta oss alla igenom vad som är en vardagshändelse för dem och vårt livs största händelse(r).

Jag fattade ju t.ex. inte hur påverkad jag skulle bli av allt jag fick under Semlans förlossning,eller hur de olika preparaten skulle samverka/motverka, utan trodde jag skulle må som vanligt, slippa ha ont och att det skulle vara som att bajsa, typ.

LURAD!