Knyttet är här!

En timme och en kvart efter att jag skrivit förra inlägget kom Knyttet!

Jag var på toa och höll på att torka mig efter att ha kissat när det knakade till och det kändes som om jag kissade på min hand. Tänkte att "nu får det väl ändå vara slut på äckligheterna i den här graviditeten!", men kom sen ihåg att jag läst om att det kan knaka innan vattnet går.

Jag skickade ett meddelande till Finaste som stod och väntade på sitt försenade tåg. Tre minuter efter att vattnet gått kom första värken, så vi kom överens om att han skulle vända hemåt. Ringde svärmor och bestämde hur hämtningen av Semlan skulle gå till, sedan mamma för att berätta att det var på gång. SEN ringde jag förlossningen. Det var 40 minuter innan allt var över. På KK tyckte de att de skulle ringa en ambulans till mig, att jag lät ansträngd. "Nej, nej, det här går så bra så, min man är här om 20 minuter", sa jag glatt, trots att han var 45 minuters promenad bort. Jag trodde ju det skulle ta 6h efter vattenavgången som sist.

Jag beslöt mig för att ta en dusch och klä mig, men just som jag skulle in i duschen började fostervattnet forsa och det var rosa. Vad betydde det? Blod?! Jag gick från glad och exalterad till livrädd i samma stund och ringde förlossningen som återigen upprepade ambulanserbjudandet, men jag insåg att den inte skulle hinna fram innan Finaste, så jag lade på och ringde honom. "KOM NU!!"

Finaste hade då sprungit 2 km, men stoppade en bil och liftade resterande 2 km hem. Bussen går bara tidiga morgnar och kvällar och någon taxi fanns inte tillgänglig. Jag hade av samma anledning bilen hemma för att kunna köra till KK för bedömningen inför igångsättningen. Bussarna från Finastes jobb går ofta till sjukhuset, så det kändes som den bästa lösningen.

Han kom hem mellan två värkar och jag hade lyckats duscha och få kläder på. Jag meddelade vad jag och farmor kommit överens om, han fixade det och lade ett av spjälsängens kisskydd i baksätet för att fånga eventuellt läckande fostervatten.

Just som Finaste höll på att hjälpa mig till bilen kom tre mammor på väg till förskolan intill förbi vårt hus. Jag kände igen en som tjejen i nummer 8 och väste "Nu kommer bäbisen". Samtliga såg rejält uppskrämda ut!

Finaste körde - i mitt tycke - alldeles för lugnt och snällt på vägen till KK. Jag hade ungefär två värkar per tre minuter och kroppen var helt speedad! När krystvärkarna kom kunde jag nästan inte avgöra när en slutade och nästa började. Den första krystvärken kom vid Lunds gamla brandstation, andra vid trafikljusen strax utanför sjukhusområdet, tredje utanför patienthotellet och fjärde just efter att han ställt bilen precis utanför KKs entré och hjälpt mig innanför skjutdörrarna. .Då vek sig också benen på mig. En kvinna såg oss och rusade fram. Hon tog mig under vänstra armen, Finaste under högra. Sedan släpade de mig fram till dörren in till förlossningen och ringde på. En sekund gick, INGEN KOM. Då började vi alla tre bulta på dörren.

Dörren öppnades och där stod en arsenal med folk. Jag bars in på rum 4 och lyftes upp på en säng. Rummet surrade av röster och rop. Något av det första de sa när vi kom in var "fostervattnet ser fint ut" och först då slutade jag tro att lillan, jag, eller vi båda skulle dö. Plötsligt var det bara Finaste, jag, en barnmorska och en undersköterska kvar i rummet. Jag ylade att de skulle ge mig något mot smärtan, så att jag skulle klara av den, men de svarade kallt "Det finns inte tid. Om två minuter har du barn". De ljög. Det tog tio.

Totalt 66 minuter efter första förvarningen - vattenavgången - kom Knyttet. 3.950g och 50 cm och med en rödblond kalufs. Min första tanke var ett chockat  "Men det är inte Semlan?!"

Hon skrek så snart hon var ute och alla värden var fina för oss båda, tack och lov. Till skillnad mot storasyster ammade Knyttet dessutom bra på första försöket. Skönt, men jag är redan öm i brösten!

Det gick verkligen undan och det är först nu det börjar sjunka in vad som skett. Visst är det skönt att plågan var över så fort, men psyket hängde inte med och fy fasen så ont det gjorde! Efter att Semlan föddes önskade jag att få göra om det direkt efteråt. Den här gången känner jag att jag aldrig vill göra om det. Men hon är ju så fin, vår lilla tös, och värd resan. Jo, man kan visst älska en unge fast graviditeten coh förlossningen var plågsamma! Nu ska jag bara överleva eftervärkarna. De är ju nästan lika illa som de jag hade mellan vattenavgången och krystvärkarna! Ett par gånger har det varit så det svartnat för ögonen. Just nu fine and dandy, dock, eftersom jag har fått smärtlindrande. Tydligen kan eftervärkarna vara mer intensiva när det gått fort. Kroppen protesterar, sa BM.