Kontrast

Det kanske är normalt att vara rädd inför en förlossning, men det står i en så skarp kontrast till omvärldens (medias?) bild av bebislyckan. Som när man träffar någon som ooo:ar och ahh:ar över magen och frågar hur man mår, då svarar jag kallt "Skit, men det är iaf snart över". Orkar liksom inte stämma in i glädjetjuten och har inget emot att döda konversationer längre. Fast ofta kommer det då något om hur mysigt det är med bebisar, vilket jag absolut tycker, men jag är ju livrädd att få en kolikbäbis till! Jag antar att det är rampfeber och att det går över. Med eller utan tvång. För så märklig man är som inte är uppfylld av lycka när man vare sig kan äta eller dricka vad man vill, bajsa eller röra sig, samt plötsligt är allmän egendom att röra och kommentera