Skogstokig

Ska en sväng ut på landet idag tillsammans med tre andra flikkor. Vi ska laga mat, dricka vin, sova över, gå promenad och andas friskluft. Det senaste kan behövas av den enkla anledningen att jag bor där staden är som mest förorenad, just mellan två trafikljus.

Vid det ena ligger en knutpunkt för traktens och stadens bussar, vid den andra ett torg där stadens raggare kör rundor. Jag brukar sitta och läsa på ett café vid torget och se på när de kjolförsedda bilarna smyger över de höga fartguppen. Inte sällan kommer en förare på en ljus idé om att göra en u-sväng när trafiken är som tätast, eller att trippelparkera (trotoaren, vägen, mot färdriktningen och gärna vid en utfart, eller just i korsningen). De är galna. De tutar som om livet hängde på det, hytter med nävar och svär på all världens språk.

Just till det här caféet tänkte jag ta en sväng alldeles strax, så jag en dos av staden som är lika stark och bitter som espresson och lika mild som sockret, mjölken och det lena skummet. Sen ska jag hem och packa kaffebröd av mormorstyp, att i sällskap av flikkorna skölja ner med hederligt bryggkaffe, ackompanjerat av kafferepsskvaller om husbyggen, kommande bröllop, barn på väg och de egna drömmarna och bekymerna.

Även de vänner som bor nära kan vara lätta att försumma, men man vet oavsett avstånd att de är vänner ändå när man ses och enkelt tar vid där man slutade sist. När tystnaden inte gör något, eller när man nästan på ordet vet hur de ska svara på frågorna man ställer igen av gammal vana. Det är tryggt, det är fint. Lite förutsägbart, men fint. Bra vänner är alltid nära i tanken och hjärtat.