Vännens bebis klarade sig inte. Hjärtat hade slutat slå i förra veckan. Lika avundsjuk som jag var, lika ledsen är jag nu för hennes skull. Sitter med tårar i ögonen. Visste knappt vad jag skulle säga när hon ringde och berättade :ó(
"Är du OK?"
Nej men det är väl klart att hon inte är, tänkte jag.
"Jag är ledsen för din skull, men jag vet inte vad jag ska säga." sa jag sen.
"Jag är glad om du bara lyssnar." sa hon.
Jag är glad att jag inte sagt något om att vi börjat och ska undvika att säga något innan antingen 13v gått, eller hon är gravid igen. Vad som än kommer sist, tror jag. För bådas skull. Hon slipper känna sig ledsen och stressad av mina eventuella "framsteg" och jag får fundera och uppleva i lugn och ro. Sen är det ju en annan sak om jag känner att jag behöver ett bollplank innan dess. Men jag får använda någon annan tills vännen är OK. Tills hon passerat den här dagen nästa gång och fått se ett pickande hjärta på en frisk liten böna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar