Du-dut, du-dut!

Morgonen blev inte så lång och lat som den borde och brukar en lördag. Dels behövdes lite drickbart till gästerna som skulle komma över på kvällen och dels en present till en liten killes namngivningsceremoni. För oss som inte varit barn på ett tag, eller själva har barn, är det svårt att veta vad som är en bra present, men däremot väldigt lätt att gissa vad de mer jämnåriga kan tänkas vilja ha som ackompanjemang till fotbollen.

När man ska välkomna en liten måste en vissa saker klaffa. Det ska vara användbart, det ska gärna funka en bit upp i åldern, det ska vara någorlunda seriöst och gärna slagtåligt. Det finns de som ger årgångsvin eller whiskey som ska avsmakas på 18-årsdagen. Det finns de som ger smycken. Ytterligare några ger saker de själva minns från sin barndom med nostalgi och andra ger kläder och annat som fungerar bäst för stunden. Den sista typen är de som ger saker de hoppas ska påverka personens utveckling, t.ex. böcker. Jag tillhör den senare typen, Älskling tillhör nostalgitypen. Det här skulle kunna bli dåligt, men faktum är att vi kom fram till en gåva som förhoppningsvis går hem lika bra hos mottagaren, som den kändes bra att ge.

I det knöggliga paketet hittar man en fransktalande kunglighet, som är god och eftertänksam, har döpt sin stad efter sin älskade och vars äldste son har ett namn som är misstänkt likt mottagarens arbetsnamn. Han skramlar en del, för i honom finns 20 mynt tillverkade samma år som mottagaren föddes. Samtliga som kunde uppbringas i hushållet och ilagda helt och hållet på skrockbasis. Ger man bort dylika tingestar får de inte vara tomma. I så fall kommer de att så förbli framöver och det rimmar illa med den globetrotter jag misstänker att han ofrånkomligen kommer att bli.

Vi får hoppas f.ö. att det främst kommer att klia i höger hand framöver i lillkillens liv.