För vems skull vill man vara smal? För att passa in i mallen "Smal, Snygg Och Lycklig", eller för att må bra?
Jag jobbar själv med vikten, fast både vågen, måttbandet och alla mina världen säger att jag är normal. Delvis för att det är obekvämt med hullet på magen som kommer i kläm när jag böjer mig, eller sitter ner, men jag är rädd att det mest är för att jag avskyr när min kropp dallrar och att magen går att gripa tag i. (Några barn är inte burna däri, så jag kan inte skylla på det).
Vissa dagar känner jag mig äcklig. För att jag inte kan hantera vare sig hur, vad eller hur mycket jag äter. För att magen putar ut, fastän jag spänner magmusklerna. För att jag inte bara kan uppskatta den kropp jag fått och att jag utan att behöva oroa mig för morgondagen kan äta mig mätt. I-landssmalhetsens ironi är att vi kan välja att se ut som om vi svälter och dessutom betala stora pengar för det. Den som inte har råd att kontrollera sin vikt ses ner på.
Jag ser ner på min mage, greppar den, mår illa. Jag är min egen slav, för jag kan inte låta bli, fast jag vill. Eller vill jag det? Finns det en sansad, biologisk förklaring i bakhuvudet? Är det den som gör att jag så glatt unnar mig i så fall, eller är det trots? Lättja? Uppgivenhet?
Är det samhället som tvingar på mig min missnöjdhet? Ibland känns det som om jag blåljuger när jag säger att jag främst tränar för hälsans skull, för varför skulle jag annars ogilla de okända jag ser på stan, som jag inte kan hitta en skönhetsfläck på? Och varför kände jag mig då så överlägsen andra när jag var underviktig? Jag kan fundera länge. Jag kommer väl knappast fram till exakt vad det är som styr och triggar mina mekanismer, för det är väl sällan bara en enskild sak, en syndabock? Det är som att tro att man blir hel och lycklig av att reda ut sin tragiska barndom. Jag tror på att gå vidare (även om jag har svårt för det) och jag tror på siffror.
.....................................................................................................
I USA är den genomsnitt liga kvinnan 1,63 och väger 74 kg. Hennes BMI är därmed 28.
Den genomsnittliga modellen ser lite annorlunda ut: Hon är 1,75-1,80 lång och väger mellan 50-57. Hon har alltså ett BMI på 15,3-18,5. Det KAN ha med ålder att göra, men mer sannolikt är undervikt. "Tunn benstomme!" Skanderar förespråkarna för klädhängarflickorna lika enträget som överviktiga framhäver att de har grov sådan. Benstomme, min rumpa! En människa med tunn benstomme har ett skelett som väger ca 8 kg, jämfört med en med grov bensomme där siffran är 10 kg. En variation på 2% för någon i viktklassen "Modell" m.a.o. och ännu mindre ju större man blir.
För att modellen ska ha tillräckligt med kroppsfett för att hennes menscykel ska fungera, måste den uppgå till ca 13%. Det innebär att hennes Lean Body Mass måste ligga på max 43 kg för 1,75/50-modellen och 49 kg för 1,80/57-modellen. Det är låga, men inte onormala LBM-siffror, men saken är den att ju mer fett det är, desto mindre LBM blir det. Vid 17% - som är gränsen man egentligen inte bör gå under - är man nere på 41-47 kg LBM. Det börjar bli väl lågt för så långa personer i mitt tycke, med tanke på att jag själv är 1,73 och har ett LBM på ca 48,5 kg. Även om mitt skelett vägt 8 kg istället för 9,5, skulle mitt LBM legat kring 47 och vikten @ 17F% vara ca 2 kg lägre (56,5 respektive 58,5 kg).
http://www.healthstatus.com/calculate/lbm
Men egentligen: Varför jämföra sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar