I går kväll var jag så trött att jag grät när jag var tvungen att borsta tänderna innan sänggåendet. Älskling hade förberett allt, det var bara tänderna som skulle fixas. Inte ett enda berg skulle förflyttas, inga bergsresor skulle heller företas. Det kändes bara så meningslöst att å till sängs när jag kallt räknade med att inte somna, för hur skulle det gå när jag sovit 1½h redan?
Jag slocknade inte omgående, så mycket var rätt, men kroppen stängde av relativt fort ändå, tack och lov. Kl 6 vaknade jag. Det var tre kvart innan klockan ringde och jag bestämde mig för att göra det bästa av dem och vände mig och slumrade vidare tills det var dags. Det var en skön morgon fast jag fick sätta mig på bussen till jobbet på fastande mage dagen efter träning. Väl på jobbet kunde jag konstatera att jag gjorde nytt, personligt bottenrekord i viktklubben. Kändes finemang!
Jag har känt de sista veckorna att jag inte vill umgås så frekvent med kollegerna längre som jag tidigare gjort. Som om mitt undermedvetna vill fasa ut dem från mitt känsloliv när de ändå försvinner ur mitt liv när jag slutar. Det finns ett par tjejer som hintat lite om att de hade velat umgås privat, men det faktum att några andra individer visat sidor jag inte kan förlika mig med gör att jag hellre släpper alla än låter någon finnas kvar som kan påminna mig. Dumt kan man tycka, för det hade kanske gått över, men fan vet. Det är ju jag. Dessutom rör vi oss i lite samma kretsar, de snälla och jag, så det kan tänkas att vi springer på varandra och kan bygga upp en jobbfri relation. Jag får se.
Just nu vill jag bara gå vidare. Veta vad mitt nästa uppdrag blir, vilken stad jag ska jobba i osv. Har kikat lite på mina papper i kväll och ska gå igenom lite gammalt kursmaterial nästa lediga kväll.
Är för första gången någonsin obokad till midsommar, fast det är tre dagar kvar. Känns lite ensamt, men samtidigt har de senaste årens firande mest handlat om att nicka och le när ens sällskap pratar vuxenpoängsrelaterade aktiviteter som husköp och renovering. Det är inget jag kommer att sakna, inte heller de eviga kommentarerna om sill. Jag avskyr sill. Jag har aldrig smakat det, för jag kan inte se något aptitligt med de små hala, kalla kropparna vars konsistens är densamma som om de var råa. Att man behöver sprit för att få ner dem säger allt jag behöver veta: Spriten smakar bättre än sill och då är ren sprit ändå fördjävla äckligt. (Ok, Hallands, eller Skåne går ner vid speciella tillfällen, men det är å andra sidan inte heller ren sprit).
Tänk om man kunde sitta på en brygga vid havet med älskling och äta jordgubbar doppade i fluffig grädde, medan man ser solen gå ner. Vara alldeles ensamma, sitta nära, vara tysta och se vattnet krusa sig, solen sjunka vid horisonten och molnens färg skifta.
Men de har lovat regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar