Se solen gå upp i en ljuv rosédimma

För inte så länge sedan kom Älskling och jag att prata om midsommar. Det brukar mest vara jobbigt att komma på något att göra med vännerna och ett outtalat tvång ligger alltid över en om att det ska vara så helylle, så präktigt, med sill-baletten, blomkransar och små, jävligt motvilliga grodor som bara är plågsamma att se. Man ska hitta en stuga i skogen och det är obligatorisk övernattning, man ska bada fast det är iskallt i vattnet efter att ha suttit ute och ätit i pissregn och det ska spelas brännboll. ("Täck snapsen!" och "Man vill inte ha blod i spritomloppet." uttalas alltid av någon käck jävel.)


Vi bestämde oss för att bojkotta. Sitta hemma, ta det lugnt, låtsas som om det...regnade. Så frågade ett par bekanta om vi hade planer och vi sa som det var: Vi pallar inte hela grejen. De höll med och svor och suckade över samma saker som vi tröttnat på. Så skämtade vi lite om att vi kanske skulle köra en anti-midsommar ihop och i slutändan blev det så. Dagen innan kom vi fram till att en lagom ambitionsnivå låg i höjd med en öl hemma hos någon av oss och sedan kanske en öl på byn och det blev i slutändan helt rätt: En skön och opretantiös kväll. Man kommer långt på bra sällskap, rosévin, chips och gott och blandat.

När vi gick hem hade det börjat ljusna och jag tror vi somnade någon gång i soluppgången. Jag minns inte när jag senast hade en så trevlig och skön midsommar.