Idag var vi sex tjejer som gick barnvagnspromenad i parken. För min del innebar det först en trekilometers promenad dit, sedan parken runt och sedan hem via en fika på ett av de få barnvagnsvänliga caféerna i staden. Totalt tillryggalades 8,7 km och det får man väl vara nöjd med, även om jag åt en gräddig semla och en del av promenaden inte gick i riktigt den höga takt som jag själv går i när jag går ensam.
På caféet, efter att vi satt oss, kom det tio pensionärstanter som ville bygga om och göra långbord. Vi mammor skulle flytta på oss och våra vagnar och helst varken synas eller höras. Jag protesterade vilt när jag blev tillsagd att jag kunde ha min vagn tio meter bort. Förvisso sov Semlan, men skulle hon vakna, så vet jag ju att det blir bananen och vändningsförsök, vilket kan leda till att hon ramlar ur vagnen (hon har varit på väg över kanten flera gånger). Efter protesterna taggade tanterna ner lite, tack och lov. Jag har dock svårt att förstå hur de - som själva lär ha haft barn och borde minnas hur åbäkigt det kan vara att ta sig runt med vagn - kunde vara så oförstående och oförskämda.
I slutändan var det de som gick först och det är fånigt - jag vet - men det kändes som en liten seger.
