Middag hos svärföräldrarna i förrgår. De visade stolt upp två album som gjorts. Ett över detta och förra årets händelser och ett över Semlan. Där satt jag och kände mig mer och mer oviktig allt eftersom Semlans album visades upp: Foto på foto på henne tittar jag gärna på, och visst är det fint att se Älskling hålla i och leka med henne på bild, men den enda där jag fanns med - jag som burit på och fött henne - var där det inte ens noterats av albummakarna att lite av min klänning och mitt hår fanns med. Inte ens på gruppfotot på julkalasets gäster var jag med. De övriga som fattades var de som var i köket när bilden togs.
Jag kände mig ovälkommen, oviktig, oälskad. Visst ursäktade sig svärmor när albumet kom fram över att jag inte fanns med, men det känns ändå som om jag medvetet blivit bortsorterad. En oviktig parentes i vår dotters liv. När vi sen fick se det andra albumet och då bl.a. bilder från bröllopet fanns det bland ett femtiotal bilder inte ens en handfull där jag inte kisade eller gjorde någon grimas. Jag kanske är självisk, överreagerar och fotografen kanske inte var så bra, men såg de bara sig själva och min man på bilderna? Är jag inte mer än på sin höjd rekvisita? Kunde inte jag också få vara vacker och i rampljuset på vår stora dag i deras version av den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar