Höger vänster om!

En kompis frågade hur det var att tillbringa sommaren på ett flygvapenläger. Jag gjorde det sommaren -94 och det är därmed 14 år sedan.

Man skulle kunna säga att det var lite som att göra lumpen. Vi fick lära oss att marchera, skjuta gevär och k-pist, navigera och lägga upp en flygrutt (som vi sedan fick flyga, om än i passagerarsätet). Vi orienterade, flög med olika flygplan och helikopter (Hercules och SK61, men helikoptern har jag glömt namnet på). Vi åkte dessutom till ett hemligt bergrum i Göteborg där de arbetade med spaning, besökte marinen och fick titta på deras båtar och u-båtar.

Helikopterflygningen var finalen på en båttur ut på Vänern där vi dumpades i flygaroverall, hjälm och flytväst för att simulera ett utskjut. Vi fick i denna utstyrsel simma till en nödflotte av samma typ som Herculesplanen har. Där fick vi vänta tills helikoptern kom och hämtade oss två och två. Jag var näst sist och fick vänta tre kvart i en tung hjälm och blöta kläder. Det var en av sommarens kallaste dagar och regnmolnen hängde tunga över oss. När man väl blev uppvischad av en ytbärgare var jag nästan för kall för att tycka det var roligt och turen med Helikoptern var ack så kort! Jag fick i vilket fall lära mig att man inte kan göra som på film och prata obehindrat utan att använda intercom-hörlurarna. Vilket larm!

De värnpliktiga tyckte det var roligt med flickor på besök (Vi var ca 15 flickor och 30 pojkar), så de kom och visade hur brandbilarna var utrustade (de ville nog egentligen helst visa hur de själva var utrustade...) och tog oss till hundgården där vakthundarna bodde och tränades.

Jag var på lägret i tre veckor. Det var roligt, men jobbigt ibland. Man såg mycket omotiverad pennalism, och några av lägerdeltagarna fick sig en rejäl släng. När vi andra ifrågasatte och protesterade blev vi kollektivt bestraffade. Det sänkte inte direkt modet på oss. Söker man till en dylik kurs har man nog vissa personlighetsdrag. Vi fortsatte klaga och efter ett tag kom det visst upp till tillräckligt höga nivåer för att våra officerare skulle bli tillsagda. De gruffade i alla fall över att de fått skit uppifrån och lugnade ner sig en aning.

Det enda officerarna åstadkom - trots ett fantastiskt schema - var att få deltagarna att tappa lusten för att arbeta inom försvaret och själv insåg jag att jag inte är den sortens person som tar order utan att ifrågasätta och kräva att de motiveras. Officerarna klagade på att jag var obstinat, men det tog jag som en komplimang ;-)

Det känns som ett helt liv sedan jag var 17, men att skriva ner hur det var då får mig att minnas brav jag fick och skrev till lägerkompisarna, färger, dofter, stämningar. Hur jag kände då. Och jag undrar...är jag så annorlunda nu mot då?