Fick reda på idag att ytterligare en kollega ska ha barn. Kunde det åtminstone inte varit en av killarna, så jag hade sluppit se det? Sedan den förra runda magen försvann på föräldraledighet har jag haft ett andrum på tre månader då längtan inte legat så nära ytan. Jag behövde inte det här nu.
I ett försök att ge mig lite perspektiv på saker och ting öppnade mina kontakter i mailen och började gå igenom. Yngre med barn. Äldre med barn. Yngre utan barn. Äldre utan barn. Men ingen ro i själen fick jag. Rim och reson är satta ur spel och har så varit i 1½ år. Dagar som idag känns det som om jag kommer att gå sönder när som helst. Jag stod på toaletten och grät. Tänkte att jag hoppades det gick fel och skämdes för det. Hon förtjänar inte det och det skulle inte hjälpa mig.
Det är en självisk känsla, utan tvekan. Jag lägger så lätt alla tvivel och funderingar åt sidan när tankarna på ett litet liv dyker upp. Jag vill inte stanna och tänka efter. Vad finns det att tänka på, egentligen? Mindre intelligenta, mindre bemedlade, mindre lämpade människor får, men inte jag. Jag får nöja mig med att titta på klockan och se hur min tid rinner ifrån mig. Jag vet inte hur lång den är. Den kanske redan är på väg att rinna ut, eller så har jag tio år kvar.
Jag oroar mig lika mycket för hur den press jag utsätter finastes och mitt förhållande för kommer att påverka oss. Hur undviker man att transferera paniken? Man vet ju att beslut som tas åt en är de man är minst benägen att åtlyda...hur blir det för Finaste? När jag hittat den jag vill ha barn med, hur ska jag då bära mig åt när han inte kan känna som jag gör? Han försöker ge mig stöd och vänja sig själv vid tanken, men trots att tanken är god kan jag inte acceptera den, för han gör våld på sig själv.
Jag kan inte stoppa de känslor jag har, men de för honom och de för ett barn är i dagsläget motstridiga. Då spelar det ingen roll att folk säger att "det kommer när barnet väl är på väg". Om beslutet att skaffa barn inte engagerar båda utifrån samma grund - att man vill ha en familj tilllsammans - då kan man inte med gott samvete lobba för sin sak tills den andra går med på det. Min sak, förresten. Vilken är den? Att båda mår bra i förhållandet, eller att få barn? Eller är det samma sak?
Just idag är det i alla fall skönt att det bara är en månad kvar innan jag går på semester. Efter den kommer jag inte att träffa min gravida kollega mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar