Två vänner gifte sig i lördags. De kunde inte valt en vackrare plats, eller dag.
Solen sken, inte ett moln syntes. På en höjd, lätt skuggad av lövträd, väntade vigselförrättaren och kören. Där samlade vi gäster ihop oss och i en stor, men tät klunga. Småpratade tyst, nyfikna och förväntansfulla. Berömde varandras kläder, för dagen till ära var allesammans uppklädda, putsade och stärkta. Ryggarna var lite rakare än vanligt, om inget annat för att alla nog ville vara den som såg brudparet komma först.
Och så kom de. I benvitt och rosa, stålgrått och brokad. Med strålande leenden och med ett fast tag i varandra. De tog sin tid, lät oss gäster trängas och hindra deras väg för att föreviga ögonblicket. De kom upp jämte vigselförrättren som dagen till ära var klädd i en vacker röd och vit folkdräkt "Du är fin" viskade jag, när bruden tittade åt mitt håll, men ljudlöst så att bara hon skulle märka det. "Du med" viskade hon lika ljudlöst tillbaka. När de sista tonerna från flöjtisten försvann bort med den svaga vinden, kom tårarna jag stunden innan trott att jag skulle lyckas hålla tillbaka. Jag kämpade med att få fram min näsduk, men väskan bråkade och ville inte låta stundens stillhet vara ostöd. Jag fick en varm blick av Finaste som lugnade och i stunden var det skönt att stå nära intill, vetandes att han fanns där till min hjälp om den behövdes.
Så började själva vigseln. Den var kort och kärnfull, allvarsam, men hoppfull. Ringarna togs på och bruden var den som först tilläts kyssa sin gemål. En dikt avslutade innan kören tog vid och vi gäster fyllde på, allt efter förmåga. Brudparet vandrade åter nedför höjden, mot festen och vi gäster följde efter. Vännerna höll tillbaka, familjen släpptes fram, och snart stod alla i ett ivirgt led för att få krama, kasta ris och lyckönska de nygifta.
Även om kvällen som följde var både händelserik och rolig, skedde det inget som kunde mäta sig med vad som hände desförinnan. Vi åt gott, det hölls tal, dansades och pratades. När fötterna värkte för mycket och ögonlocken blev för tunga, skingrades vi efter glada tillrop, försäkringar om att snart ses igen, lyckönskningar och små, personliga kommentarer. Det var en fin fest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar