Bestämde mig för att traska till hållplatsen långt bort. Det är alltid en bra idé vackra dagar som denna och de två kilometrarna känns nästan snopet korta. Vägen börjar i ett industriområde, men leder snart in i ett bostadsområde, vidare in i en park, kommer ut i ett annat bostadsområde och slutar vid ett kolonistugeområde. Kolonistugebiten brukar vara roligast. De små husen varierar mellan grådaskiga ruckel och fläckfria röd-vita minihus. Man ser sällan människor, men hör ofta fåglar sjunga och prassla i häckarna. Det finns alltid något som växer och frodas, eller väntar på att få en chans att göra det.
Idag var dock parken allra bäst. Ekarna har kommit ifatt de andra lövträden och deras blad är ännu ljusa och skira. Solen strilade ner mellan bladverken som slöt sig nära om mig där jag gick på stigen. Det nyklippta gräset doftade och den sena eftermiddagens sol kastade långa skuggor. All frustration och ilska jag byggt upp de senaste två dagarna rann av mig och jag blev lugn i samma stund som jag tog första steget in. Allt kändes hoppfullt. Det är vår och den försvinner inte riktigt än, fastän jag oroat mig för att inte hinna fånga de spröda solstrålarna när jag hela dagarna måste sitta i mitt fönsterlösa kontorslandskap.
Imorgon ska jag försöka gå upp lite tidigare och fånga morgonsolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar