Min mammas mat och skolans

Sitter och funderar på vad jag ska äta till lunch idag när jag kommer att tänka på skolmaten. Det är inga vackra minnen.

Jag är uppvuxen i en arbetarfamilj, där det var kött, sås och potatis som gällde. Fisk åt vi kanske en eller två gånger i månaden, sallad förekom i form av isbergssallad, tomat och gurka, toppat med grönsakskrydda. Lingonsylten användes till de flesta rätter, alternativt inlagda rödbetor och alldeles för ofta frysta ärtor och morötter. Undantaget var väl den klassiska ärtsoppan (som serverades med rökt bog och potatis, men utan senap och timjan), grönsakssoppan (som så klart innehöll kött), blomkålsstuvningen med isterband och min absoluta favoriträtt: Stuvad spenat med endera bacon, eller mammas hemmatrillade köttbullar. Denna stackars anrättning vågade jag aldrig ge något erkännande när jag fick äran att nedteckna min favoriträtt i klasskompisarnas "Mina vänner". Jag ville inte verka konstigare än vad jag redan ansågs vara och alla "visste" att spenat var "jätteäckligt" (vilket den sannerligen var, så som den serverades i skolbespisningen).

Efterrätten var sommarens infrusna bär, eller konserverad frukt, toppat med grädde. Mammas äppelkaka med vaniljsås var sällsynt, men värd sin vikt i guld när den bjöds. Glass var för kallt för att ätas på vintern, tyckte mamma, och hon vek sällan för argumenten att man inte skulle äta den utomhus.

Det enda mat-tjat som förekom var att man åtminstone skulle äta upp sin lingonsylt och dricka upp sin mjölk. Minst en rejäl potatis kunde det knotas om ifall man verkligen petade i maten. (Men man skulle vara försiktig med kolhydraterna, varnade mamma). Ibland stod det tre rätter på bordet för att alla skulle få "rätt" mat för dagen och jag, till skillnad från mamma, tyckte det var rent trams. Varför kunde vi inte få mat vi alla gillade? Hon lade en massa tid på det hela oh svor väl en del när hon stod vid spisen, men väl vid matbordet var det självklart för henne att alla skulle få mat de tyckte om. Fisken var det enda hon inte vek från i den frågan, såvida det inte var midsommarens matjesill. Då fick jag köttbullar med spenat :-)

Jag vägrade stenhårt att äta mat jag tyckte såg ut att vara, eller luktade äcklig. Blomkålsstuvning, bruna bönor och blodkorv gick fetbort, liksom gravad och inlagd fisk. Fick jag det i munnen blev jag illamående och började hulka. Att jag själv stoppat det i munnen för att smaka spelade ingen roll.

Eftersom mammas kost var väldigt sammanhållen när det kom till smak och konsistens, och det mest exotiska som förekom var spagetti och köttförssås (lagad på köttfärs, ketchup, mjöl, salt och vatten enligt "Vår kokbok" från 1967), så var skolmaten inte riktigt vad jag hade tänkt mig, när jag introducerades för den. Att alla ungar jag kände sa att den var äcklig gjorde väl sitt till det med.

Spagetti med köttfärssås var lustigt, men tillräckligt likt mammas version. All blod- och inälvsmat gick fetbort när mamma inte såg och det fans knäckebröd att tillgå. Hamburgare tyckte jag såg äckligt ut, men eftersom man fick bygga dem själv slapp jag ha dressing och annat kladd på. Den perfekta hamburgare i min barndom var en panbiff mellan två bröd. Pizzan ska vi inte tala om. Det såg ut som en spya och jag ville inte veta vad det smakade. Dessutom var det svamp på. Svamp var äckligt och jag gav med glädje bort min slice till den vid mitt bord som jag trodde att jag för dagen hade bäst chans att få leka med.

Tisdagar var fiskdag, vilket oftast innebar fiskpinnar. Panering var inte min grej och inte hollandais- och remouladsåserna som brukade serveras till heller. Torsdagar var soppdag, vilket brukade innebära endera sparris, minestrone- eller ärtsoppa. Således åt jag en av tre torsdagar.

När jag började högstadiet blev allting mycket lättare: Man hade alltid möjlighet att få fil och flingor ifall man inte gillade maten och man fick saft till maten. Åtminstone tills de bestämde sig för att spara pengar och skar ner till tisdagar och torsdagar och max ett glas saft. Min gamla hemkommun är väl inte direkt känd för att tänka smart...

Hur som helst så innebar detta att 50% av luncherna ökade från en halv potatis och ett sparsamt smörat knäckebröd (och en halv vetelängd när jag kom hem efter skolan) att jag faktiskt blev mätt vissa dagar i skolan. Det fanns ju en och annan som ifrågasatte min mathållning, för ifall man är 1,72 lång och väger 50-52 kg, så anses man vara sjuk. Att jag växt som ogräs hela mellanstadiet och att hullet inte kommit ikapp var det ingen som tänkte på och när jag började få problem med huvudvärk och gick till skolsyster sa hon åt mig att "sluta med den där anorexin", fast de prover hon tog på mig var utmärkta. (Hon trodde t.o.m. att det var fel på hb-mätaren, för att mitt järnvärde var så högt). Men kommentaren! Som om en ätstörning var något man kunde börja och sluta med bara sådär! Vid nästa tandläkarbesök uppdagades det att jag gnisslade tänder och jag fick en bettskena. Voila! Huvudvärken borta.

Cafeterian på skolan räddade mig många gåner när skolmaten var usel. En chokladboll för 3,50 var fin, men visst var kakorna med chokladbollssmet i botten och rispuff ovanpå bättre? De kostade mer...och jag hade ont om pengar. Inte fasen ville föräldrarna sponsra godisätande! Jag var där för att gå i skolan och fick ta vad som bjöds. Inte för att de någonsin sa så, men jag förutsatte att de skulle göra det och frågade aldrig i onödan efter pengar.

Fralla med chokladboll i - bulle med bulle - och en cola var coolaste fikat i cafeterian. Hur fan kom man på det? Lät äckligt, såg äckligt ut (hade det inte varit för det berömda grupptrycket hade jag aldrig provat), smakade gott, fettade säkert igen ådrorna redan i späd ålder. Men det var ju så mycket mer lockande än skolmatsalens "batman-burgare" (pannbiff inklämd mellan två halvor halvbakt bakpotatis med lite tomatsås), eller den fullkommligt vidriga ängamaten (redd grönsakssoppa, i princip konserverade ärtor och morötter i redning). Varför äta och riskera att kräkas? Maten såg redan uppspydd ut. "Kulturveckorna" ska vi inte ens tala om.

I gymnasiet förväntade man sig en förbättring. En stor andel av eleverna var trots allt myndiga och röstberättigade! Men icke. Dessutom fick man betala för att ens ha möjlighet att komma in och se vad som bjöds, iaf tills kommunen backade och sa att de som inte betalt för sitt passerkort skulle få mat ändå. Vi som hade betalt fick inga pengar tillbaka. Vid det här laget hade jag som tur var lärt mig att äta annat än det som liknade mammas mat, samt att blunda, tänka på annat och svälja. I alla fall ett par tuggor.

Ja...sen flyttade jag hemifrån och började laga egen mat som jag gillade och fick lite hull. Sen blev det stillasittande jobb och flottiga restaurangluncher och ännu mer hull. Det sista året har jag verkligen skärpt mig med maten, insett att jag äter och gillar långt mycket mer än för bara några år sedan och börjat träna regelbundet. Det är rätt skönt att slippa vara så kräsen som jag var, men än skönare att slippa skolmaten. Gamla vanor sitter fortfarande i, men jag låter dem inte styra mig längre. De har i många fall fått flera och minst lika bra alternativ. Fast spenat & bacon är fortfarande gott, precis som ugnspannkaka med massor av lingon och hemmatrillade köttbullar. Mamma rular fortfarande i vissa avseenden ;-)