De ville ha original, inte kopior av mina intyg och betyg. Tog med kopior för säkerhets skull. Gillar inte att andra fipplar med mina värdehandlingar.
Kom dit 20 min före utsatt tid, anmälde mig i receptionen som luktade gammal bil med skinnsäten, gick på toa och kollade smink, hår och kläder.
Kom ut efter 5-10 minuter. Väntade, väntade, väntade... Så kom en HR-dam och hämtade mig, visade var jag kunde hänga kappan, försåg mig med te och visade mig in till mötesrummet. Jag höll mig lugn på ytan, men darrade i kroppen. Hela mötet satt jag som ett asplöv och vågade knapt dricka av mitt te, rädd att de skulle se vad de skulle tro var nervositet. Jag var inte så nervös som rädd: Tänk om jag fuckar upp det här, tänk om jag blir arbetslös. Sänkt inkomst med 60%. Hur ska vi klara oss? Jag kan inte begära att Älskling ska behöva dra ett så tungt lass!
Jag svarade på frågorna, de verkade nöjda. Jag ställde frågor om jobbet och verksamheten och följdfrågor på svaren. Både chefen och HR-damen verkade nöjda. När hennes yngre kollega kom och lämnade tillbaka mina papper blev jag först rädd: Examensbevisen var original, men intygen var kopior! Öppnade min mapp, såg att originalen låg kvar. Det har nog blivit fel! sa jag. Allt reddes ut, originalen kopierades och jag fick en chans att visa att jag var ärlig, om än vimsig.
Intervjun blev en halvtimme längre än väntat, men jag tror inte den hade blivit det om de inte gillat mig. Det kändes som om jag skulle kunna trivas, bidra och utvecklas. Nästa vecka ska de höra av sig med besked om jag går vidare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar