Var på After Work i grannstaden då en man kom fram till mig. Han hälsade och tittade mig rakt in i ögonen, som om han förväntade sig något. Jag hade just kommit tillbaka till bordet från baren och funderade på om det var mannen jag just beställt av. De hade inga speciella kläder för att skilja sig från gästerna och mannen mittemot mig bar inga kännetecken. Bara enkla, svarta kläder.
Han undrade om jag inte kände igen honom, såg på mitt frågande ansiktsuttryck att jag inte förstod vad han ville. Förklarade att det var ju han, en av killarna som gått i min klass. Poletten trillade ner. Plötsligt såg jag ögonen, ansiktsdragen, på ett helt annat sätt. Så självklart! Hur kunde jag inte ha sett? En annan frisyr, ett annat mode, men samma person som jag var hemligt förälskad i nästan hela grundskolan.
Han satte sig bredvid och vi bytte några ord. Jag insåg att han i sitt sätt hade många likheter med min bror. Mindes hur han alltid varit snäll mot mig, oavsett vad de andra barnen sa och gjorde. Vi var inte vänner, inte allierade, men han var den han var och inte någon vars självförtroende var beroende av andras åsikter och godkännande. Kanske var det det som gjorde att jag tyckte om honom: Att han kändes trygg, snäll, pålitlig. Att han gick sin egen väg.
Efter lite småprat skildes vi åt. Han sa: "Det var roligt att träffa dig. Du ser bra ut." och även om han sa det med ett skal utanpå den person jag en gång kände, så valde jag att tro honom. Det var som ett erkännande om att alla onda ord de andra i klassen sagt var just onda, inte sanna.
Jag lät honom gå, med ett leende till svar. Han fick inget veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar