Min pappa fyllde 59 igår. Det är lustigt hur likadan han är mot när jag var liten. Det är ett par kilo mer kring magen, håret är snövitt, men annars. Samma pappa. Nåväl: Kanske lite ödmjukare, lite öppnare, lite mer tillfreds med sig själv.
Det som slog mig var hur gammaldags mina föräldrar är jämfört med svärföräldrarna. Mina tillhör Elvisgenerationen, förnekar att hippie-eran någonsin ägt rum, unnar sig inget i onödan, åker på chartersemester och äter på ställen med svensk meny och svensktalande personal. Svärisarna tillhör beatlesgenerationen, vägrar begonior och husmanskost, åker på resor med mål att lära sig något och njuta av livet.
Jag ser att det finns en viss skillnad mellan mig och min käre - vi är våra föräldrars barn - men inte i samma omfattning som mellan våra respektive föräldrar. Åldersskillnaden är ungefär lika stor mellan mig och honom som mellan dem. Man får väl se hur det hela utvecklar sig. Jag har ingen som helst avsikt att göra mig själv äldre än nödvändigt dock, eller följa några konventioner.
Att skriva så kanske går emot det faktum att jag är nyförlovad, men jag vågar mig på att inte tycka det själv. De mest okonventionella människorna jag vet bor med två taxar och två barn (en flicka, en pojke) i en villa i Sveriges tråkigaste stad. De kör volvo. Där slutar också likheterna med medelsvensson. Bara det att de aldrig säger saker som andra "vänner" gjort. Kommentarer om att det är synd om en för att man var singel då det begav sig, kommentarer om att man väl kunde skaffa barn när och hur som helst "Du är bara tre månader efter mig". Eller bara de där självgoda tomtebolyckaharangerna de häver ur sig. Som om det var giftermål, barn och hus som gjorde en lycklig. Det är väl bättre att ta varje steg när man känner att man nått dit i livet istället för efter ett fastslaget schema? När man känner att situationen man är i är bra, man vet var man är i förhållandet, man älskar varandra, man litar på varandra och vill fördjupa sitt engagemang i varandra.Just nu är det att vi är förlovade.
"Ni vet väl att ni måste gifta er inom ett år nu?"
"Nej, men du vet väl att du med dina inskränkta åsikter inte kommer att bli bjuden om det blir kalas?"
Jag blir så obstinat....
För vissa av oss är det tillräckligt svårt att våga släppa efter på känslorna inför en annan människa, våga ta de stora stegen. Då behöver man inte få dem synade i sömmarna och bedömda som om det var en hundutställning. Jag föredrar kramarna, lyckönskningarna och att få höra att det är romantiskt @--}--}-----
Nå, en parantes.
Mina föräldrar fick veta på pappas kalas igår. De blev jätteglada :-) Även om jag visste att de skulle bli det fanns det en klump i magen, så när kramkalaset bröt ut började jag gråta. Men det är fint. Mamma och pappa tycker om min älskling och hans föräldrar tycker om mig. Förra helgen fick de veta och vi bemöttes med glädjeyttringar och lyckönskningar.
Livet är fint :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar