Kan inte låta bli att fundera på kvinno- och mansroller, hur de framställs och hur jag aldrig känt att jag hör hemma i någotdera. Var en utpräglad pojkflicka som liten och fick mycket skit för det, kanske är därför?
Fick ofta höra av pappa att "det där kan du inte göra, det är det bara pojkar som gör" och jag visste att han retades med mig, men blev så arg och tänkte varje gång att andra människor inte skulle bestämma vad jag ville göra, baserat på mitt kön. Således hittade man mig oftare med en skruvmejsel, visp, hammare eller dylikt i handen på jakt efter något som kunde skapas, eller lagas, medans dockorna jag hade mest fick sitta på parad på sängen och se fina ut. Jag vet inte om jag riktigt någonsin visste vad jag skulle göra med dem. Dockor har man till rollspel av olika slag, men jag hade inte mycket till fantasi och tyckte tjejkompisarnas idéer på lekar var tråkiga, fåniga och ibland obekvämt snuskiga.
Jag var kortklippt och togs oftast för pojke, fram tills 10-årsåldern när formerna började ge sig till känna. Tidigt utvecklad, längst i klassen...inte fasen fick man dansa med någon på skoldiscot och som jag grät över mina jämnårigas hårdhänta behandling och ord. Jag var för lång, för mager, för duktig i skolan, inte som de andra flickorna, inte heller som pojkarna som bara slogs och spelade fotboll (noll bollsinne och klen fysik). Pappa gjorde som pappor gör (och bör) och sa att jag var den sötaste flickan som fanns och att de andra var elaka för att de såg det, men hur kunde jag tro på det? Han var ju gammal och man? Inte en chans att han kunde se det från rätt vinkel. Han bara påminde mig mer om mina brister när han försökte trösta!
Jag började låta håret växa och försökte se vad som skilde mig från de andra flickorna: De läste inte, de pratade mycket mer. De fnittrade och skrek "Sluuuuta!" när pojkar de var kära i kivades med dem, men gav inte igen, gick inte därifrån. Varför? Hur kunde man vara kär i någon som var elak mot en? undrade jag. (Och vad innebar det att vara kär i deras värld?)
De andra flickorna skrev med runda bokstäver och ritade söta bilder på hundvalpar, hästar och familjelycka. Jag skrev med spretiga bokstäver, ritade hus och planlösninar med linjal. Kunde inte se vilka färger som passade ihop och funderade på hur man kunde se en sak och rita av den så att det gick att se vad man använt för förlaga. Skolsköterskan försäkrade mig om att mitt färgseende var normalt, bör kanske tilläggas. Jag vet inte om det var husen, som ledde till det, eller tvärt om, men jag började planera för projekt "flytta hemifrån" som 11-åring med IKEA-katalogen i ena handen, en tumstock i andra och pappas gamla hemkunskapsbok i knäet, där jag kunde läsa om nödvändiga saker man måste ha i sitt hem och sin garderob. Jag fick lära mig att det hette "Sideboard", inte "sajjbord" som jag tyckte folk sa, vad ett satsbord var (kunde dock inte se syftet) men funderar fortfarande på vad 17 ett "ulster" är och varför kvinnogarderoben skilde sig så fantastiskt från mansgarderoben. Varför klä sig annorlunda annat än underklädesmässigt? Varför knäpper kvinnor si och män så? (För att man ska kunna kika mellan knapparna på sin bordsdam/-herre på fina middagar) Varför har kvinnor kappa, men män rock, när det är samma typ av plagg? Jag höll mig till jeans och t-shirt. Det enda som skiftade de närmaste åren var längden på håret och tjockleken på kajalstrecken, vilka iofs korrelerade med huruvida föräldrarna varit hemma på morgonen och godkänt pandanivån, eller ej. Jag iaktog mao mina klasskamrater och valde de delar av deras beteende och stil som jag kunde utan att göra större våld på mig själv, eller orsaka världskrig hemma. Jag ville vara grunge och färga håret med henna, eller - ännu bättre - svart. Mina föräldrar ville att jag skulle vara prydlig (vad ska grannarna tro?) och prestera bra i skolan. Jag var den exemplariska tonåringen hemma, men började långsamt släppa ut mer och mer trots mot mina klasskompisar. Trött som jag var på deras oförmåga att se och bestämma vem jag ansåg mig vara.
Nu är det en annan tid och en fåfängare jag, men jag älskar fortfarande min borrmaskin och avskyr mina gamla klasskompisar.
2 kommentarer:
Könsroller, en del medfödda och en del sprungna ur miljön. På öppna förskolan där det dräller av 1-åringar syns det tydlig skillnad mellan pojkar och flickor. Redan!
Pojkarna röjjer runt medan flickorna är lite lugnare och sitter mer och pular med sitt.
När jag diskuterat detta med mina kompisar som är föräldrar säger de samma sak, det finns skillnad på pojkar och flickor från födseln.
Jag ser det inte som ett problem att vi är olika. Det som jag anser är viktigt att vi värderas lika oavsett vilken typ av personlighet vi har. Och detta resonemang sträcker sig långt utanför genusdebattens ramar.
Just det där att få vara olika och inte värderas olika är en gren inom feminismen. Det är den jag gillar bäst. :-)
Feminism handlar ju om att belysa skillnaderna i jämlikhet och försöka få till en ändring. Sen finns det ju många som hatar män och många som tror att det handlar om att hata män och därmed hatar feminister, men de har fått det lite om bakfoten allihop. Det tycker jag är synd.
Hur som, så finns det en myriad förgreningar. Så länge man inte glömmer fundera då och då på det där med jämlikhet, så tycker jag man får kalla den vad man vill. I vilket fall tror jag ingen människa kan förlora på lite ökad jämlikhet. Det man ger i en ände, får man tillbaka i en annan.
Skicka en kommentar