När man är julledig hinner man kolla igenom lådor och skåp som man bara fyllt, suckat över och stängt resten av året, eller åtminstone sedan sommarsemestern. Jag har passat på att rensa badrumsskåpet från sådant man inte ska ta som gravid. Lika bra att vara förberedd och lära sig lite i taget, tycker jag. Det tar väl ändå tre månader att skaffa en ny vara, eller förändra en gammal? Det finns många nya saker att ta till sig, så det är lika bra att börja i tid.
Panodil zapp är inköpta, men jag kommer att ta Ipren tills de är slut ifall jag behöver smärtstillande när jag har mens. Två stackars tabletter har jag, så jag misstänker att de ryker om de där menssmärtorna från förr kommer tillbaka nästa helg när jag räknar med att få mens. Det där ontet fick mig att krama toastolen hulkandes och kräkandes en gång för mycket våren 1992 och gjorde att jag började ta p-piller fyra månader innan femtonårsdagen. Jo, det var ju lite coolt och i förebyggande syfte också ifall någon skulle få för sig att titta åt mitt håll, vilket ingen varken dittills eller ett gott tag därefter iofs gjort.
Mamma var OK med det och väntade i bilen utanför ungdomsmottagningen när jag var där för att få mina piller. Hon frågade om jag ville att hon skulle vänta där, eller följa med in, vilket kändes väldigt skönt, men fast jag var nervös bad jag henne vänta utanför. Tonårig som jag var ville jag inte att någon på skolan skulle se min mamma och komma med kommentarer i skolan. Jag hade det jobbigt nog som det var. Om mamma ansåg att det var mitt beslut att ta vet jag inte. Inte heller ifall det hade att göra med att hon föredrog att jag använde preventivmedel redan innan jag blev sexuellt aktiv, eller om hon helt enkelt tyckte att det var bra att jag slapp lida flera dagar varje månad som hon själv gjort i flera år. Pappa sa inte så mycket. Däremot hade han dittils mycket ilsket flera gånger pratat om "pojkar som bara ville få byxorna av flickorna" och att man minsann inte skulle komma hemdragandes med någon unge. Jag förstod aldrig varför.
Det fanns inte på kartan för mig att bli med barn, för tanken på en naken kille var rätt läskig. De hade en läskig kroppsdel jag inte ens klarade av att kalla vid dess rätta namn och jag tyckte det var lite obehagligt med barbröstade pojkar. De var inte det minsta attraktiva, bara barnsliga, samtidigt som vuxna män var obehagligt håriga och ofta rätt blekfeta. Pussas kändes OK med snälla pojkar (och det ansåg jag en eller två av de ca 300 pojkarna på min skola vara), men inte fasen att vara naken OCH röra vid varandra. Uscha!
Allt sådant där gick ju över i ett vingslag när jag blev tonårskär på riktigt, men min pojkvän som var ett år, sju månader, två veckor och fyra dagar yngre än mig och därmed - till skillnad från mig som var 15 år och en hel månad när vi blev tillsammans - under 15 påpekade olagligheten och olämpligheten i att dra saker och ting hela vägen och jag sa inte emot. Jag tyckte det var rena dumheter, men varför skulle jag tjata? Jag hade inte köpt det om han hade gjort det. Sen dumpade han mig genom att sluta höra av sig. Jag ringde och grät, ylade, bad och skällde, men det förändrade inget. Det var nog lika bra ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar