När man är stor får man göra vad man vill. Jävla ljug! So not true!
En kompis har fest. Jag vill gå, men jag vill inte att hon klänger på mig som hon gjort på sistone och kräver att jag om och om igen säger att det är synd om henne. Säger jag åt henne att skärpa sig viftar hon bort det oavsett ton. Stämmer jag in i hennes klagosång lyssnar hon desto bättre. Ja, hennes liv har varit skräp det sista året, men hon sanktionerar konstant ett beteende som gräver ett än djupare hål åt henne. Jag vill ha tillbaka min gamla kompis, men fanns hon egentligen?
En annan kompis spelar på en konsert. Jag vill gå, om inget annat för att slippa klänget från kompis #1, men jag har ju redan tackat ja till henne. Det är omöjligt att kombinera båda och skulle jag ändå välja kompis #2, så förväntar sig kompis #4 att jag hjälper till med flytten imorgon, för det är jag skyldig honom.
Man vill hålla sig väl med folk, inte tära på vänskapen, men ibland innebär det att göra våld på sig själv. Eller våld. Det är också lite ljug. Ibland krävs det att man sätter en vän före en annan, även om det svider i egot. Man sätter ju någon annan före sig själv; Den självutnämnde Bäste Drängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar